SMACK- och Hofvet tempo, Mr 2:nd place

Det är som sagt betydligt mer än bara platsen i resultatlistan som avgör hur nöjd man blir efter ett tempo, tiden i förhållande till sin egen från förr och i förhållande till andra, oavsett klass, som man brukar jämföra sig lite mot.

Samma position på pallen som förra helgen, näst högst båda dagar även denna helg. Men med en mycket sötare smak i munnen även om den börjar bli lite fadd när den där vinsten konstant häcklar mig.

Men det kändes ändå rätt bra att vara så nära som 5 sekunder till David Scott, som ändå är en riktig snabbing och var 2:a på VSM tempo efter omöjliga Tom Wieselblad ifjol. 5 sekunder är frustrerande kort tid men det är också omöjligt långt i sammanhanget. Det innebär ca 60meters skillnad mellan oss och det känns som det varit rätt hopplöst hur medveten jag än hade varit.

Från att förra helgen ha kört betydligt sämre än föregående år så gick det nu snabbare än ifjol och känslan var rätt bra framförallt på söndag. Kanske för att jag hade låga förväntningar efter att dubbelhelg med tempo kändes så vidrigt förra året.

Vad har jag lyckats ändra på då? En så nojjig vecka leder såklart till mycket små korrigeringar men det som jag ändå tror var den magiska lösningen var att sitta på tempocykeln och vänja kroppen. Hela veckan mellan Örestad och SMACK-tempot har jag tränat på tempocykeln och särskilt onsdagens distanspass på tempocykeln kändes som en förlösande faktor.