Under och särskilt efter förra helgens tempolopp slog det mig vilken oerhörd mängd information och tankar som går igenom ens huvud under ett tempolopp.
Kroppen skickar oändligt med signaler om att den skulle vilja lägga av för det gör ont och är jobbigt, samtidigt som man i hjärnan försöker peppa sig själv och ha positiva tankar och motargument till kroppens alla signaler. Man blir också ett aningen bipolär när benen ena sekunden kan göra kopiöst ont, och skicka signaler så som Pucko! Sadist! Stanna! Ge upp! Aj! Medans det nästa sekund nästa känns rätt ok (åtminstonde i förhållande till förväntan) och man får för sig att försöka ge på lite mer.
Samtidigt som man i tanken ena sekunden tänker att det går riktigt fort och bra, medans man nästa sekund är helt säker på att man kommer bli omkörd och sist och börjar snegla på bakhjulet efter punktering eller bromsgnugg.
Skulle vara väldigt intressant att kunna spela in alla dessa tankar och lyssna på dem i efterhand, den sortens hjärndöda motargument och tvärvändingar i känslor skulle nog ge upphov till mycket skratt. Men liksom de flesta drömmar så är de också helt bortglömt när man gått i mål och fått trampa ur lite.
Funderar också på vad som skulle hända om man, rent teoretiskt, hade möjligheten att spela in alla tankar, plocka bort allt skit, så som helt onödiga tankar samt allt negativt, och sedan stoppa tillbaks bara det positiva och nödvändiga. Skulle man då göra ett mycket bättre lopp?
Skulle man köra bättre om man var helt blank i skallen under loppet? Troligen näst intill omöjligt att utvärdera då tempoloppsinducerad smärta onekligen leder till tankar och känslor. Men en intressan tanke, kanske något att fundera på under Uddevalla Tempo. I alla fall tills bipolariteten slår till och man får ett helt nytt intryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar