UWCT final Ljubljana (Master VM)

Ett ytterligare mästerskap kört utan framgång. Denna gång VM vilket var en upplevelse som räcker till för att uppväga besvikelsen av prestationen.

Tempot
Kändes rätt mycket proffsigare än tempoloppet i Danmark, som ändå var det mest seriösa jag dittills hade kört. Inmätning av alla, rejäl startramp, starttält med vilostolar inför starten, avstängda vägar, massor av kommisarie-MC's, publik längs hela banan, mellantider, hela kittet fanns där och att det också var landslagstempodräkter för Italien, Slovenien, Tyskland, USA o.s.v. gjorde också stämningen total (Hallå SCF, varför lånar ni inte ut landslagskläder till sånt här när ni gör det till Nordiska?)

Tyvärr slog jag till med en riktig bottenprestation, ett under att jag inte blev sist när det var ett sånt här sammanhang. Vet inte ens riktigt vad som var så fel men på bild ser det ut som jag kanske, i min strävan att komma ner så långt som möjligt på den korta platta banan, hade tagit för mycket fällknivsposition och därför inte fick ut någon kraft alls. Sen har ju min tempoåkning totalt sett över denna säsong också varit under all kritik.

Linje

Hoppades på lite revansh på linjet och efter besiktning av båda utförslöpor och den rejälaste stigningen både i bil och på cykel så lyckades jag lugna mina nerver lite. Var först lite uppjagade över tanken att försöka hänga med vana och galna sydeuropéer nerför serpentinvägar men den verkade hanterbar.

 

Tvetydiga uppgifter fanns om masterstart i 15km innan officiell start. Jag hade riktat in mig på en lite lättsammare start men även om det verkade finnas en masterbil därframme var det gatlopp ut genom Ljubljana. När vi åkte förbi en startbåge som jag tolkade som officiell start gick tempot ner istället för upp.

 

Inte så taggad som jag borde utan mer lite skärrad och med dålig position var det en tuff start. Första backen var inte särskilt brant (4,1% snitt i 4,7 km) men som jag misstänkt så borgade det inte för en lättkörd backe utan snarast riktigt hög fart. Många droppade av och jag fick slita en del men satt med främsta gruppen upp. Kändes lite säkrare i klungan när ett antal hade sållats bort och jag kunde börja njuta lite även om jag fortfarande inte taggade till och tog en bra position. Därpå följde banans slingriga nedförsbacken som det kändes skönt att ha testat i förtid på cykel, så man visste att det inte fanns några överraskningar. Nu var det bara att kasta sig utför med ett leende på läpparna. 

Längst ut till höger kan man se min vita tröja med blå-gula ränder på. Så här långt bak satt jag tyvärr alltför ofta

In mot Cerkno där den riktiga stigningen (7km med 6,3%) skulle påbörjas så försvann dock leendet  då det gick rätt hårt redan in mot backen och jag kände att jag skulle komma in i backen trött. Kände direkt att det inte fanns mer att göra än att ta eget tempo, ett tempo som tyvärr var alldeles för lågt. När jag kom upp till toppen hörde jag att jag hade tappat 5min mot täten, jahopp, tack och hej! Lyckades i alla fall säkerställa vätskenivån genom att rycka åt mig 2 vattenflaskor över toppen och vi 3 som hållit ihop över backen körde sedan in några till utför så vi blev 8 för de återstående milen till mål.

 

Rullade runt rätt lagom i vår grupp men snart kom en grupp med utbrytare från M35 + M40 ikapp. Vi tyckte det var perfekt som en tempoökning in mot mål men kommisarien tyckte annorlunda, trots att programmet specifikt hade uttryckt att man fick ta sällskap om man kom ikapp eller blev ikappkörd. En italienare i vår grupp bråkade rätt länge med kommisarien men till slut backade han helt sonika av oss med MC'n och då var det inte mycket att göra.

 

Fortsatt i vår lilla grupp någon mil till och jag tänkte att även om det är en liten grupp ska jag spurta om det, varje placering räknas på VM. Tyvärr kom en klunga till ikapp bakifrån med ca 2 mil kvar och där var det folk från äldre klasser som fortfarande tävlade om vinsten i sin klass. Alltså blev det fullt ös in till mål och återigen gatlopp genom Ljubljana. Lyckades ta mig fram till främre delen på vår grupp för lite spurtstrid men tyvärr var det lite för tidigt med lite för många kilometer av för hög fart genom för många skarpa kurvor med hårda igångdrag kvar, så när vi åkte genom kilometersmärkesbågen hade benen gett upp och jag ville bara bli klar.

 

Lite käk på det så var det bara att packa ihop cykeln och bege sig mot Zagreb med hyrbilen för nervös flygning hem med bägge cyklar i en mjuk vadderad cykelväska.