Velothon Stockholm

Det blev inte som jag hade tänkt mig. Inledningsvis inte nån riktigt pepp och taggning och när jag väl skulle börja ta i lite, då gick en eker och min motivation, taktiktänk och ambitioner flög all världens väg. Att bara sitta och åka med i en klunga in till mål är inte riktigt min grej. Det positiva var arrangemanget med väldigt välkontrollerade vägar och vilken känsla att cykla runt i ett avstängt Stockholm och på hemmavägar!

Medalj för slutfört lopp, trots avsaknaden av eker där på toppen

Trodde man skulle behöva vara i väldigt god tid för att få en bra plats i startfållan, men var ingen större panik och de 6 km med masterstart sitter jag nära masterbilen och försöker njuta av att vi cyklar genom ett avstängt centrala Stockholm, men måste också hålla en del fokus på refuger och stolpar samt att hålla min position så inser att jag inte riktigt kan ta in det.

När vi passerar km 0 trissas det direkt men jag ser till att bara åka med utan några onödiga incidenter, vilket inte är helt enkelt. Genom södra förorterna är det lite stökigt och jag hör en gång hur någon går omkull precis bakom mig och det smäller till. Sitter mest och önskar att det ska bli rejäl körning så klungan ska bli lite mindre och att vi ska komma ut på vägarna närmare Årsta havsbad som jag känner till bättre.

Strax efter Årsta havsbad har en utbrytning liten lucka och jag ser min lagkompis Juha brygga upp med en rejäl sprint. Känns hopplöst tidigt men är glad att Juha tar det så jag kan fortsätta bara åka med. Kör på i spets uppför backen vid Landfjärden för att folk inte ska få det för lugnt i klungan men in mot Nynäshamn är vi fortfarande vad som känns som en oändligt stor klunga. Mellan Nynäshamn och Stora Vika ska jag täcka en attack när jag hör ett rejält "pling" i cykeln och Jonas Petterson i La Chemise upplyser mig om att det är en eker i mitt bakhjul som har gått, tack och godnatt!

Pratar lite med Dan Lidman och meddelar min bakhjulssituation och att jag tänker kliva av hemma eftersom jag nästan är där och frågar om han behöver min vätska eller gel. Ser strax därefter att Juha sitter i klungan igen, tappat utbrytningen. Samtidigt inser jag att mitt bakhjul trots ekerbrott inte är så väldigt skevt, jag måste visserligen ställa ut bakbromsen så jag knappt får någon verkan på den, men det går ändå att köra. Vad jag dessutom inser är att både min bil och mitt SL-kort finns inne vid starten på Gärdet, så kliver jag av hemma blir det en hel del trassel i efterhand.

Eftersom vi inte längre har någon i utbrytningen börjar Dan Lidman köra tillsammans med Krister Bergström och Jonas Bohr i CK08/Budcompaniett och då ser jag chansen till en uppgift jag kan medverka i. Mitt bakhjul lämpar sig varken till några attacker eller spurter men ligga framme och borra lite borde funka. Att vi dessutom just kommer genom Sorunda och hemmatraker gör att jag mer än gärna kör lite i motlutet förbi Sorunda Kyrka och vidare på Tungelstavägen.

Vid "Kessiakoff Climb" får jag härdsmälta i skallen och trots att jag vid ekerbrottet bestämde att INTE köra på detta extrainsatta bergspris så dunkar jag på för fullt på den platta delen mitt i backen och in i det andra lilla motlutet, som arrangören kallade vägg. Funderar själv vad jag håller på med när jag går alldeles för hårt alldeles för tidigt men eftersom jag ändå har lucka bakåt kan jag inte gärna slå av. När Jonas Bohr kommer förbi med ~150m kvar är jag helt utbränd i benen och är rätt glad att bli passerad så jag kan slå av och reflektera lite på vad jag egentligen håller på med.

Efter det sitter jag mest och åker med som en passagerare i klungan, in till mål med enda målsättning att kunna hämta upp bilen. Strax innan Huddinge krashas det just framför mig och jag får köra ut i diket och över någons hand/arm för att klara mig. När vi passerar Älvsjömässan ser jag ytterligare en situation där det är oerhört nära i hög fart. Klungan känns aldrig riktigt trygg och eftersom loppet aldrig blev särskilt utslagsgivande är det väldigt många som kan ta sig med hela vägen in, vissa utan särskilda problem men andra precis på sin gräns för vad de klarar. Ligger man på den gränsen är man oftast inte lika säker som cyklist, särskilt mot slutet på 17mils lopp. Sen är det också många som ska skrika och hetsa upp sig så vansinnigt så fort det är den minsta kroppskontakt vilket bara skapar oroligare klunga. Keep calm and keep your line!

In på Gärdet och de sista kilometrarna sitter jag med lite lagom placerad i klungan där jag slipper spurta och kan rulla in, skapligt nöjd över att jag ändå inte klev av utan ändå fick en genomkörare och slapp trassla i efterhand.

Velothon Stockholm som lopp sett var i alla fall en väldigt läcker upplevelse och Sverigeunikt med så bra avstängda vägar, hoppas de lyckas återkomma med arrangemanget och att de då lyckas meddela boende längs banan bättre om kommande avstängningar och även delar upp första startgrupp i kanske 35+ och 40+, istället för en enda stor 35+. En sista utvecklingspunkt är maten efter målgång där vatten eller sportdryck och en banan kändes väldigt fattigt.