Nu har jag haft vila i Milano (även om vi gick så mycket i affärer att det knappast kan ses som vila ur benens synvinkel) efter lite extra träningstimmar på gamla bekanta vintervägar i Hälsingland under julhelgen.Nu är det Januari och man kan äntligen säga förra året när man pratar om föregående säsong, men det betyder också att träningen för detta år och denna säsong måste bli ännu allvarligare eftersom säsongen närmar sig med större stormsteg än man kan förvänta sig. Mars med träningslägers-tider ligger inte långt fram och därefter är vi liksom där, i Linköping med årets första tävlingsnerver och en manisk fundering över om klungan ska lyckas hålla sig på hjul under denna upplaga!
Tyvärr har även vinterkylan kommit och även om jag borde vara glad som numera är Stockholmare och kan ånjuta betydligt varmare temperaturer och snö- och is-friare vägar så tycker jag ändå att de -10 grader som termometern envist har svävat runt är lite väl kallt för uteturer. Iallafall för längre turer (kan ni säga; stelfrusna fötter, händer och vattenflaskor?) eller för riktigt hårda turer (kan ni säga; kallbrand i hals och lungor samt skapande av köldastma?). Turer som är varken långa eller hårda känns ju bara som ett svenskt medium, mitt-i-mellan, lagom som inte är sådär jätteutvecklande. Därför blir det istället inomhus när termometern själv tycker det är för kallt för att sitta på utsidan av väggen.
På gårdagens pass på spinningcykeln så kom jag på att jag kanske ska testa lite mer av den "roliga och intressanta" lek som jag då kom på: Köra hårt i några minuter tills pulsen är riktigt nära tröskeln och ansträngningen höööög, och sen dra igång en spurt och hålla tills man helt tappar drivet! Garanterad panikkänsla när man släpper av och pulsen kommer ikapp! Det kan bli ett roligt Januari ;-D
PS. Intressant att se att de flesta tror att låga klassiska hjul är på väg tillbaks, jag tror det när jag ser det! ;-) DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar