Själv är bästa dräng, men ännu bättre om någon annan planerar?

Jag har alltid kört enligt egen plan och upplägg under min cyklingskarriär. Dels med hjälp av litteratur och då främst Joe Friel's "The training bible for cyclists", men även med trial and error baserat på tävlingscykling sedan 1998. Har några gånger haft funderingar på att skaffa coach, särskilt på senare tid när det blivit fler tillgängliga och mer "på mode". Har dock av flera anledningar aldrig blivit av, bland annat i lite motstånd mot känslan att bli för hårt styrd. Men alla kan ju ändra sig...

Elitsäsong med Stockholm CK

Nu är det dags att mer officiellt säga att jag fått chansen att köra med den elitsatsning som Stockholm CK gör inför 2016. En väldigt stark satsning både i fråga om de cyklister som är med och den support vi kommer få. Känns väldigt inspirerande och spännande och jag ser fram emot en hård och rolig säsong.

Ny säsong, ny satsning

Efter att i slutet av Oktober äntligen ha fått avsluta den där mållösa "hålla-igång träningen" och istället åka på semester en vecka har jag den här veckan kommit igång med träningen igen inför 2016. En säsong som lite förvånande bjuder på en stegring i satsning igen.

Svanesunds 3-dagars

Då är 3 dagar i Svanesund återigen genomförda, ett lopp som jag kört i många år men sällan klarat mig undan regn och stormvindar på. I år var dock ett lysande undantag, blev aldrig mer än hotande moln och ett par droppar under uppvärmning till prolog samt tempo, strålande!

Årets upplaga fullkomligt kryllade av norskar och ungefär ½ elitklungan var norsk. Duktiga norskar visade det sig också då framförallt Team Ringrike hade starka åkare med som gjorde det hårt och som abonnerade på de högre placeringarna i resultatlistan.

Prologen på Svanesund är extra kort och extra vidrig eftersom det är en backprolog. Även om jag tycker mig i övrigt ha utvecklats från år till år så har jag på denna prolog kört sämre för varje år. Därför hade jag nu lagt in ett par pass extra med backträning i Tullinge där jag höll särskild koll på wattmätaren för att se vilken sorts pace-teknik som gick fortast för mig. Upptäckte att trots att det bara handlar om ca 2 minuter så lönade det sig att hålla igen något i början och få en något jämnare wattkurva, jämfört med att pressa max från start och försöka stå ut så länge som möjligt. En annan fördel som detta förde med sig var att trots att det gick fortare var det inte lika oerhört plågsamt eftersom jag inte fick den där totala mjölksyrechocken innan jag ens var iväg från startblocket.

Dagen efter var det dags för GP och tempo. Insåg att det bara var mitt tredje GP för året och det finns en anledning att jag undvikit dem under säsongen. Avhängd och varvad blev resultatet efter att ha hållt till för långt bak i klungan. Mer peppad för tempot och det är en rätt rolig och omväxlande tempobana. Trots att jag bara provat att köra på watt en enda gång på tempolopp så saknade jag redan den möjligheten och insåg redan innan vändpunkt att det hade varit en lite för hård start. Kan dock ändå inte vara missnöjd så länge jag kör bättre än tidigare år, även om det inte räcker särskilt långt i elitklass tempolopp.

På söndag avrundas det hela med linjeloppet och här var det offensiv och hård körning, klungan splittrades upp i små grupper som återsamlades och återigen sönderfördelades ett antal gånger. I början gick det så pass hårt och jag hade det så jobbigt att jag tappade lusten att vara tävlingsinriktad, blev mer utav att haka sig kvar än att försöka sig på något. Ungefär halvvägs in i loppet så hamnade jag dock i vad som kom att bli huvudklungan men närmast kan kallas gruppetto och där var tempot så lugnt och fint att jag tänkte att jag går med runt bara för att slippa ännu ett fult och hemskt DNF i listan. Kom i mål långt efter norske segraren men då halva klungan klivit av kändes det ändå rätt skönt att ha trampat hela vägen.

Svealandsmästerskap

I helgen har det varit Svealandsmästerskap och banorna i Södertälje (som för den delen skall användas till SM nästa år) känner jag väl eftersom jag då och då kör förbi där när jag är ute och tränar. Också banor som jag tycker är alldeles lagom rullande och böljande, bortsett då möjligen från de småvarv som används i slutet på linjebanan, de tar ut sin rätt alldeles för väl i mina stackars ben.

Började med tempo på lördag och på vägen dit försökte jag trösta mig med att det är bättre att köra tempo än linje i det trista regnväder som rådde. Sträckningen kräver lite taktik då det är en tempomässigt hyfsad backe tidigt där det gäller att köra precis lagom hårt så man inte tappar för mycket tid men ändå orkar köra på för fullt resten av sträckningen där det går att hålla rätt bra tempo. Målbacke tycker jag är lite taskigt på tempolopp men och andra sidan är det inget mer att tänka på då heller, bara att använda det sista för att försöka ta sig upp.

En titt på startlistorna innan loppet hade avslöjat att fältet inte var mycket starkare än att man skulle kunna hamna hyfsat till men jag blev ändå förvånad när jag var på väg till resultatlistorna och fick höra att jag hade bråttom för jag skulle upp på pallen. En pallplats är alltid en pallplats och det kändes väldigt roligt!


Dagen efter var det dags för linje. Bättre väder och vi hade årets största lag då hela elitlaget plus lite bonus var med. Taktiken var offensiv och som de flesta andra lag planerade vi att vi måste vara med när något händer. Det lyckades ganska bra då det redan under första milen började delas upp och jag fanns med i en främre grupp tillsammans med Simon. Vi var 7 stycken och jagade en grupp om 3 framför oss. Idel starka namn så jag anade att det skulle kunna fungera och sa åt Simon att ta det lugnt och spara sina krafter. Visste att han hade god form så jag fokuserade på att göra så mycket jobb i utbrytningen att ingen klagade över att Simon bara satt med.

Vi samlade ihop oss med de 3 därframme och det blev lite taktiskt och gnälligt ett tag vilket passade bra då jag redan hade börjat känna mig stekt. Jag och Simon fick turas om att täcka några attacker innan Simon kom iväg och fick en bra lucka tillsammans med Daniel Lundvall från Vallentuna. Passade ännu bättre då jag helt kunde strunta i att gå med runt i vår grupp bakom.

På långvarvets rejälaste backe blev det dock riktigt hård körning och när Jonas Ahlstrand ifrån Team Cykelcity gick iväg kände jag mig på gränsen till att explodera bara av att gå med i gruppen så jag klarade inte följa attacken. Något som grämde mig då jag visste att det innebar att Simon skulle få det rätt tufft där framme. Vi var nu uppdelad i 2 grupper om 5 och avståndet framåt växte fort samtidigt som det visade sig att vi hade evigt avstånd bakåt och var därmed säker åt det hållet, extra säker när vi kom in på kortvarven och lyckades varva och därmed plocka av klungan.

Jag siktade in mig på att på något sätt försöka överleva de 6 gångerna uppför målbacken:
Första gången gick det jämnt och snabbt, låg på gränsen till kramp men var kvar och kände att jag snabbt återhämtade mig så fort det planade ut lite.
Andra gången blev det attacker och precis på snöret lyckades jag hänga med, Gustaf Wangel från Valhall släppte men lyckades komma ikapp igen.
Tredje gången gick det lugnt upp och jag var evigt tacksam.
Fjärde gången bestämde sig Alexander Gingsjö, Vallentuna, för att det skulle gå jämnt och hårt igen och halvvägs upp fick jag slänga mig åt sidan med kramp och var tvungen att frihjula lite för att kunna sträcka ut benet.
Femte varvet var jag själv och höll mig på gränsen just under kramp.
Sjätte varvet var äntligen det sista och jag blev frånkörd uppför av några småbarn i publiken, ville bara i mål!

Lagom tills jag kom i mål var det dags för prisutdelning och till min glädje visade det sig att jobbet hade gett utdelning Simon hade fått nytta av sin form och lyckats knipa en pallplacering och bronset. Vackert, kändes som en till bra dag på Svealandsmästerskapen!

Resultatlistor finns här

Tour of Jämtland

Mitt Tour of Jämtland blev en ny besvikelse och nu börjar det tryta med motivationen och självförtroendet på cykeln.
Första etappen var en publikfriande prolog mitt inne i Östersund. Första kilometern är teknisk och där körde jag återhållsamt på gränsen till fegt, hade inget att vinna på att satsa och ta chanser ändå. Längs det mer lättåkta partiet kändes det dock rätt ok och lite tryck tyckte jag mig ha. Totalresultatet blev dock en placering en bra bit ner i listorna.Nästa etapp var drygt 15mil till Vemdalen. En lätt start följt av hårda sista 6mil med rejält med backar. Till en början kände jag mig skraj i klungan, de senaste 2 smällarna hade påverkat. Jag lyckades dock komma över det men precis när det började bli allvar, i roten på första backen med bergspris, så hände det igen. Ett par killar krokar ihop precis framför mig. Jag hoppar bock över cykeln och klarar mig på fötterna springande ner i diket, men styret blir snedvridet och innan jag fått på kedjan är det ännu en gång en långt jakt som väntar. I toppen på backen har jag tagit mig upp till bil 2 i karavanen, men närmare än så kommer jag aldrig. I den regniga utförslöpan gör det sneda styret mig oerhört osäker och sen har avståndet växt och det är det bara att försöka gneta sig i mål tillsammans med några få andra. Efter den avslutningen är jag så less redan inför 2:a etappen att jag innan start börjar psykiskt ställa in mig på vad som ska hända när etappen startar uppåt med flera kilometers klättring. När krönet skymtas och klungan ökar lite det sista upp, så måste jag istället sakta ned något efter att ha haft det för kämpigt sista biten. Avhängningen är ett faktum med drygt 18mil till mål. Testar att bomba på nedför för att se om det slår av därframme men både klunga och karavan försvinner snabbt. Trött och less letar jag bara efter ett bra tillfälle att kliva av men hittar inget och vi samlar ihop oss till som mest 6 pers som går runt i ett rätt bra tempo. Jag sitter dock fortfarande bara och tänker på olika brytpunkter då jag ska kliva av men envisas ändå med att fortsätta tills dryga 15mil då det börjar regna och kvastbilen kommer som en räddning.Nu sitter jag på Hotell TOTT och ser ut på utsikten över Åre och ska ta en dag i bubbelpoolen medans klungan kör Trondheim - Åre. Eftersom jag inte fullföljde igår får jag inte starta idag och inte är jag intresserad av det heller. Alla dessa DNF i listan känns trist och frågan är om det inte blir några DNS nu tills lusten återkommer.

Velofond och vidare

Benen fungerar hyffsat bra och när man är så pass siffertokig som mig så är det glädjande att kunna se positiva tecken på wattmätaren efter passen också, sånt håller förhoppningarna uppe och gör att man vill fortsätta hålla igång och träna.

Men det är för mycket annat strul som jag att jag tappar engagemanget en smula:
Första racet sen U6, Velofondo Vårgårda, blev det inte mycket av. Ett bra träningspass men rent skit tävlingsmässigt. Först blev det en stor klungkrasch som jag precis lyckades undvika att bli inblandad i, bara tippade lite lätt ner i högen av cyklister. Sen jaga-jaga-jaga i 3 mil. Kom ikapp lagom tills Cykelcity gick upp och bombade kantvind. Folk framför släppte och man var återigen i en gruppetto. Därifrån fick jag först ekerbrott så hjulet gick in i bromsarna. Därpå rätt snart också punktering. Då var humöret allt annat än på topp och jag gav upp.

Humöret lyftes dock genom sällskap av en väldigt trevlig publikskara i en trädgård i Öra som bjöd på grillad korv, kaffe och hallonpaj medans jag väntade på att flickvännen skulle hitta fram och plocka upp mig. Enormt plus både för deras gästvänlighet och entusiasmen som de hejjade på alla med!

Framåt så har jag nu också sett att Söderhamns 3-dagars som skulle bli min formtopp för året är inställd. Visserligen finns Glasrikeresan att istället köra den helgen men just nu känns det ändå som en besvikelse.

Dessutom ser det lite trögt ut med Tour of Jämtland för tillfället och det är inte långt kvar.

Kanske ska satsa på någon sport där man inte är beroende av material, arrangerade tävlingar eller av andra för att kunna träna eller tävla, enmanspingis kanske?

U6, kungaetapp

Sitter vid lagningssträckan innan ens etappen är färdig, det blev en kort etapp för mig idag när det skulle vara som längst.
Det var ironiskt nog en skylt med "Varning för cykeltävling" som avslutade dagens cykeltävling. Första gången nedför på 53/11 och säkert runt 60km/h så hör och ser jag plötsligt ett brak och flygande träflisor, direkt därpå kör jag rakt in i en kille och ligger själv. Hinner instinktivt ta med mig cykeln ut i diket så inte fler ska köra på mig och cykel, och blir sedan liggande kippande efter andan ett tag. Konstaterar att jag har för ont för att kunna sätta mig på cykeln och försöka återansluta, så det blev sjukvårdsbilen tillbaks.Nu såhär i efterhand känns det bättre igen men det gör fortfarande ont lite här och där och främst i bröstet. Att det är GP imorgon gör inte saken bättre. Däremot tur att det är sen start så man hinner mjukna upp efter vad som troligen blir en stel och jobbig morgon. Får ta beslutet imorgon om jag kan fortsätta eller om U6 är helt slut för mig.

U6, grusvägar

Tidigare år var det lite spännande när man fick se banorna inför U6, alltid var det lite nya sträckningar. Nu har man hållt sig till välkända banor ett tag men istället laborerat lite med ordningen på dem.
Till detta år hade man valt att köra 14,7 mils etappen med grusväg först (bortsett från prolog) och för egen del känns det perfekt eftersom det är min favoritetapp, alltid skoj att vara lite pigg då.Tanken var att försöka vara aktiv och helst ta sig loss. Tyärr lyckades jag inte få frihet i mer än som mest några kilometer. Däremot lyckades jag hålla mig relativt aktiv och framförallt gick det rätt bra med något som jag normalt är rätt dålig på, att hålla sig långt fram. Det och att det kändes rätt ok är vad man får ta med sig.Målgången däremot, blev i klungan som dessutom lite förvånande var distanserad med 35sek ifrån en grupp som lyckades ta sig iväg vid ett tillfälle när inte någon av oss 3 Hovare var med, något vi surade en del över. Dock inget att gräva ner sig över, bara att försöka återhämta sig för morgondagens kungaetapp på 17mil med rätt rejält med motlut. Känns som det kommer bli jobbigt!

U6 påbörjat, prolog

Härmed är U6 påbörjat då prologen precis är avklarad. Det där med prolog är ju fortfarande inget jag klarar köra bra på. Det bevisas också återigen att jag blir sämre och sämre på explosiviteten som krävs. Årets tid var några sekunder sämre än ifjol och det utan nån annan anledning än att jag var sämre helt enkelt.
Vad som däremot är glädjande är att Alexander gjorde en finfin prolog och nu ligger bra till. Bara att ladda om ordentligt inför morgondagens etapp som är 17 mil och backig.

Mer än planerat

SM-helgen är nu över och den blev för min del utökad så den blev längre och innehöll fler tävlingar än först tänkt.

Började med Tempo-SM på Onsdag som jag bloggat om tidigare.

På fredag var det sedan det årliga regn-racet på vad jag måste klassa som en fruktasvärd bana. Först en smal och rejält utslagsgivande backe och därefter bara rakt, brett och platt i flera mil in till varvning. Med dålig motivation för att kämpa redan när jag klev upp så kändes det som ett hopplöst lopp. Höll också på att ge upp redan på första varvet då jag fick öva trackstand mitt i den brantaste delen av backen där det blev totalt stopp, för att sedan dra igång på max och tokjaga i ½ varv innan jag var inne i klungan igen. Därefter kom regnet och gjorde att jag blev så kall att jag gick ner till bilen och efterfrågade kläder (trots att jag visste att jag inte hade lagt några extraplagg i servicebilen), bara för att få köra mig lite varm i färden upp från servicebilen.

Som tur var lyckades jag få en jacka vid langningssträckan så jag slapp kliva av pga nedkylning. Nu hjälpte det inte så länge ändå för 4:e gången i backen gav jag mig, delvis pga brist av psyke, och körde sedan bara klart varvet och klev av.

På midsommardagen blev det Soldivarvi för första gången i min nu ganska långa cykelkarriär. Kanske mest för att ha något att göra denna mellandag innan vi skulle till Falun. Där flög jag dock av illa kvickt och körde sedan bara på tills klungan varvade mig halvvägs in i loppet.

Avrundade sedan det hela med Cykel & Fjäll Grand Prix. Ett 138km lopp med flera avsnitt grusväg och en kuperad profil. Starten ut genom Falun var med en fartglad master så det blev hård start och vid första grusvägssträckan flög det flaskor till höger och vänster och det punkterades här och där. Många tycktes också tro att det inte var möjligt att svänga när man cyklade på grusväg för många var så kopiöst försiktiga att man kunde avancera massor bara genom att fortsätta trampa. Första bergspriset var också på ett grusvägsavsnitt och där hade jag det riktigt tungt och hamnade i en jagande grupp, som tur var gick det ihop i slutet på den snabba utförskörningen. Därefter kändes det faktiskt bara bättre och bättre när jag låg i den klart decimerade klungan och såg den oerhört märkliga offensiva körningen där det på en lång rak lättåkt utförsåkning attackerades gång på gång ifrån vår lilla avhängda grupp (Cykelcity hade 1 och 1 skickat iväg nästan hela sitt lag i utbrytning framför) Det kändes som värsta möjliga ställe att försöka komma loss och jag ska erkänna att jag dessutom inte hade koll på att det inte var så värst många som var loss framför oss, så det faktiskt fanns lite placeringar att köra om.

Fick lite distraktion i mitt flaskställ som nästan hade skakat loss så de sista 5 milen åkte jag och försökte skruva tillbaks skruvarna så det inte skulle ramla av, hade kunnat leva med att bli av med det men ville inte riskera att det skulle ramla in i vevpartiet och ställa till det.

De sista backarna kändes kanske som de bästa backarna under denna säsong men det kan också ha varit att det inte gick så vidare hårt i min grupp. Hursomhelst var det väldigt skönt att avrunda en annars ganska dålig helg på ett bra sätt, så man har lite positiv energi med sig fram mot U6, som ligger härnäst.
Resultat SM
Resultat Cykel & Fjäll

Tempo-SM, mest bara smärtsamt

Första delen av SM är avklarat, tempoloppet är kört. För min del började det kännas nog med ca 4 km kvar … till vändpunkten.
5 mil är en väldigt lång sträcka att köra tempo, den smärta man hinner känna på vanliga tempolopp hinner växa sig så mycket starkare på de extra 2-3 milen!Något av de svåraste är dock att lyckas hålla full koncentration hela vägen, att inte börja tänka på annat och släppa av lite på smärtan kräver oerhörd fokus när man ska hålla på i över en timme (alldeles för mycket över i mitt fall)Inte ens att han en skrikande kuban i servicebilen bakom mig hjälpte sista biten, allt jag kunde tänka på då var hur ont det gjorde i baken av alla slag jag fick från mitt bakhjul, som var format som ett ägg vid det laget.Att ta sig av cykeln vid målgång var en första utmaning, och att försöka rulla ur efteråt gjorde så ont i sätesmuskeln att jag gav upp, särskilt som man fick ständiga slag av det ovala ägghjulet.Klev av och konstaterade sprickor i diskhjulet som gjorde att hjulet säckat ihop, så nu blir det jakt på nytt.

Helg av satsande

I helgen har det varit tävlingar på nära håll. Har nu kört Arlanda test track race, Falkenloppet och Värmdö tempo och ledordet totalt sett blir: satsning.

ATTR visste vi inom laget redan på förhand att det till allra största sannolikhet skulle handla om en avslutande klungspurt. Det hindrar dock inte att testa attacker och offensiv körning, om inte annat för att det är roligt och på en så kort tävling är det bara att satsa järnet för man orkar ändå hela vägen. Det blev gott om attacker från Hovet och framförallt ifrån Emil som var het som glödande briketter. Slutresultatet var ändå det förväntade, klungspurt. Även om det var stört omöjligt att komma loss och göra något så var det ändå roligt! Högt tempo, galna attacker och härliga kurvor.

Nästa lopp på mitt schema var Falkenloppet och det är en bana som jag gillar, men problemet är att jag behöver iväg i en utbrytning, för en klungspurt är inget för mig. Lyckligtvis så lyckades jag efter några försök (ett av dem på bilden, jag precis på väg längst ut till höger) komma iväg i sällskap med Simon i det som visade sig bli den stora avgörande utbrytningen. Kändes skönt att sitta i rätt grupp och jag lyckades också ta mig med i gruppen utan att gå särskilt mycket på rött så det kändes bra i benen. Tyvärr så fick Vallentuna en guldsits när Alexander Gingsjö och Lars Bleckur var på väg ikapp bakifrån och då fick vi övriga i utbrytargruppen ta ett större ansvar och börja köra lite hårdare, för att se till att inte Vallentuna fick upp ytterligare ett par till vår grupp.

Med 3 varv/mil kvar så började det attackeras och mina ben gick oroväckande snabbt ifrån att kännas riktigt bra till att brinna rätt fint. Med dryga varvet kvar så lyckades jag dock kontra-attackera när Simon blev inhämtad och fick lucka mot övriga. Tyvärr var jag helt själv och det kändes ganska dödsdömt. Försökte hålla lite lagom tryck så jag inte skulle bränna ur mig och så de andra lagen i utbrytargruppen skulle få jobba. Närde en liten förhoppning om att åtminstone hålla över varvning, lite uppmärksamhet är alltid nått. Tyvärr blev det inte så och den solofärden var början till slutet för min del. När jag blivit inhämtad och det så småningom blev nya attacker så fick jag till slut ge mig med känslan av en tiger som hängde och högg mig över båda låren.

Såg övriga segla iväg och kände mig skamsen över att tappa utbrytargruppen och lämna Simon ensam därframme. Det var bara att kämpa på solo sista biten i förhoppning om att det eventuellt skulle slå av där framme, men även för att försäkra att ingen kom ikapp bakifrån. Lyckades åtminstone hålla jagande bakom mig och kan känna mig lite glad över att andra året i rad lyckats pricka på och sitta med i den stora långa utbrytningen på Falkenloppet.

Slutligen var det Värmdö tempo på nationaldagen och där var det verkligen bara slutligen kvar i benen. Satsade dock rätt hårt även där och trodde jag kunde hålla farten och vara kvar nere i tempoställning i en 90º kurva i en T-korsning. Det visade sig dock omöjligt så jag fick vara glad att det bara var grus och sand i diket där jag hamnade, fick ur ena foten och kunde styra upp på vägen igen. Igångdraget på den toktunga växeln i motlutet därpå var ingen höjdare.

Motlutet mot mål var inte heller nån höjdare till backe men jag var ändå tveksam på om jag skulle orka ta mig till mållinjen, så slut och långsam var jag sista biten. Delvis kanske för att jag hela tiden var 100% inställd på att det var 22km tempo. Inte undra på att jag, efter 20km-skylten, tyckte det var världens längsta 2 kilometrar. I resultatlistan stod det nämligen att loppet var 25km!

Scandinavian

Med 23 lag fördelat på 11 utländska lag och 12 svenska, varav 2 landslag och 7 Continental proffslag, på startlinjen så visste man att det var en hård dag som väntade i Uppsala i lördags.

Att banan dessutom är av stilen lång GP-bana gör det inte heller lättare. Det är helt enkelt en bedrift att ens vara ibland de som tar sig i mål på Scandinavian Race. Att vi skulle få med någon runt var också lite av lagets målsättning för dagen. Såg också länge ut som vi skulle få in 2 stycken tills Alexander blev omkullkörd på langningssträckan med bara några få varv kvar. Men Simon gjorde ett starkt jobb och tog sig i mål.

För min del så var jag inte tillräckligt vass med armbågarna utan fick sladda för mycket där bak. Helt enkelt inte bra på lopp där det handlar mycket om positioner, fungerar bättre på lopp där det är mer av att bara rent ut köra.

Hade inte satsat särskilt på detta lopp heller, då jag visste om att jag skulle ha svårigheter, så jag hade inte de mest gnistrande diamaneterna i benen. Något som man nu kan få bevissiffror på efteråt, rolig värre! De visade på att jag över allra värden hade orkat med mer watt i veckan under träning.

Ändrar mig

Innan jag åkte till Karlstad och Skoghall skrev jag om hur loppet hade kanske lite småtråkiga banor med var välarrangerat. I år hade de satsat lite på att vända lite på det myntet.

Tycker de banor de hade ändrat (tempo och linje) var till det bättre. Ett längre tempolopp med åtminstone några höjdmeter i skillnad och en bra väg att bara bomba på längs. Linjebanan var också längre och den erbjöd även bättre underhållning genom lite mer variation. Någon enstaka höjdmeter hade man ju faktiskt petat in också även om det var något som inte ens märktes.

Däremot hade man helt tappat greppet om organisationen Först lyckas man med konststycket att helt missa att få några tider för seniorklassen på prologen (eventuellt också fler klasser, informationen gick isär där).

Några resultatlistor, eller information att det inte blir några resultat, lyckas man inte få ut varken på nätet eller på plats, förrän efterföljande dag (enbart på plats) så de flesta var väldigt förbryllade och oroliga i sina boenden för natten angående när man skulle starta på tempot dagen efter och när man därmed skulle behöva stiga upp. Som påföljd på resultatstrulet väljer man att neutralisera alla klasser, trots att man hade resultatlista i vissa klasser. Vi hann till och med se och fota resultatlistan ifrån prologen, innan den snabbt rycks ner.

Tempo och GP rullar på bra med resultat (även om man räknat helt fel på snittet på GP't) åtminstone på plats (på nätet lyste de fortfarande med sin frånvaro) men i listan på totalen så har man fortfarande med siffror i fältet för etappplacering på prologen. Efter lite skratt och funderingar lyckas vi komma överens om att de som skrivits ut nog är startordningen ifrån prologen (alltså inte startnummren) I den slutgiltiga resultatlistan har de dock kommit på sig och tagit bort den raden.

Lite förvånade blir vi också inför linjet när det finns en lista med karavanordning på klubbarna. Är det tillåtet med servicebil? Vi letar upp en arrangör och frågar men det visar sig att karavanordningen bara var utskriven på skoj, för någon servicebil tillåts inte. Att lista ut var den fasta langningen skulle vara krävde också en del jobb eftersom det i tävlingsbestämmelserna står att den skall vara vid Hammarö utbildningscenter. Problemet är bara att banan inte går förbi Hammarö utbildningscenter i och med den nya bansträckningen på linjet.

Det ordnade sig dock så att vi kunde få langning och som vanligt köra ett snabbt linjelopp. Ur ben och kroppperspektiv kändes loppet också bättre och bättre för var etapp så det var roligt att köra och med en väldigt positiv känsla och vidare förhoppning man kunde åka hem igen.

Mer om själva loppet ur lagets sida finns som vanligt på elitlagets sida och resultat letade sig slutligen ut på tävlingens sida

Nytt Cup-program

Svenska Cykelförbundet har nu bestämt sig för hur de vill ha det på Cup-sidan för elitcyklisterna. Lite lustigt att Cyclesport lyckas publicera informationen innan SCF lyckas förmå sig att få ut det på sin sida.

Mina tidigare farvågor om ett begränsat program där linjeloppen tas bort till fårmån GP-lopp som är enklare och billigare att arrangera besannades som tur var inte.

Man har valt att begränsa antalet lopp men att samtidigt tänka om litegrann angående vilka lopp som får Cup-status, från min synvinkel till något mycket bättre.

Nu ingår Östgötaloppet, Åstorpsloppet, Kinnekulle och Västboloppet som är linjelopp och dessutom de linjeetapper som ingår i Tour of Jämtland. Enligt cyclesport så kommer Östgötaloppet att gå som en bara drygt 10 mil lång tävling utan service vilket känns enormt motsägelsefullt för ett cup-lopp och dessutom väldigt synd. Men roligt att den får cup-status igen, hoppas de inte leder oss fel och neutraliserar halva loppet denna gång.

SWE-Cup landsväg herrar elit 2011:
17 april: Östgötaloppet, Linköping - Kat 1
25 april: Åstorpsloppet, Åstorp - Kat 1
22 maj: Kinnekulleloppet, Götene - Kat 1
16 juni: Eurosport Vättern GP, Motala - Kat 2
3-6 augusti: Tour of Jamtland, Östersund - Kat 1
13 augusti: S:a Hestra Sparbank GP, Burseryd - Kat 2
14 augusti: Västboloppet, Burseryd - Kat 1

Vad pysslar SCF med?!?

Sånt här gillar jag verkligen inte! Nu hade de ändå satt ett ganska gediget program för Svenska Cupen 2011, men i och med detta så känns det säkert att programmet kommer krympa. Hoppas nu verkligen att de inte väljer att stryka de längre riktigare linjeloppen för att istället behålla GP-loppen som troligen är billigare att arrangera. För tycka vad man vill om GP-lopp men det är ändå ett långt linjelopp med följebilar som ger känslan av en riktig Cup-klassiker!

Både Svenska Cykelförbundet samt Cyclesport rapporterar om detta

Svenska cupen

Nu har Svenska cykelförbundet meddelat vilka tävlingar som kommer få Cup-status säsongen 2011:
24/4 Åstorps GP Åstorp Kat 2
25/4 Åstorpsloppet Åstorp Kat 1
22/5 Kinnekulleloppet Götene Kat 1
17/6 Vättern GP Motala Kat 2
4-9/7 U6 Cycle Tour* Tidaholm Kat 1
3-6/8 Tour of Jamtland* Östersund/Åre Kat 1
3-5/9 Svanesunds 3 Dagars* Orust Kat 1

För egen del känns det lite sådär jämfört mot de tävlingar som jag tänkt mig och vill köra. De 4 första loppen hade jag tänkt skippa så då återstår etapploppen. Även U6 har jag varit lite lätt fundersam över, fast den kommer jag nog köra trots allt, särskilt nu när det blivit cup.

Det är hur som helst roligt att SCF lyckas sätta ihop en ordentlig cup med många deltävlingar i år igen!

Svealands linje

Förutom ett klubbmästerkskap i Tempo var linjeloppet på Svealands den sista tävling jag tänkt köra denna säsong, med den senare tidens sedvanligt svaga skalle för linjelopp så anmälde jag mig som en av de som skulle vara med på de tidiga vågerna utav attacker. Vi hade sett ut Valhall och Vallentuna som de klubbar som vi främst var tvungen att ha koll på, och skulle se till att alltid ha folk med i de attacker som mycket riktigt kryddade starten av loppet.

I den första gruppen som kom iväg och fick ett ihållande avstånd hade vi Joel med så "so far so good". Vi beslutade att trots det gå upp och köra lite lagom i klungan för att hålla dem inom avstånd för att kunna attackera upp någon mer.

Efter nätt ett varv på detta sätt så gick mycket riktigt en till grupp iväg där vi fick med Emil, tyvärr fick Vallentuna med 5 och Valhall 3 så de var i numerärt överläge i en stor och stark grupp därframme. Det blev snabbt väldigt tydligt att resterande klunga inte skulle ha med toppplaceringarna att göra

På grund av det så blev det också bitvis väldigt tråkigt och jag funderade faktiskt på att rulla av vid ett par av varvningarna eftersom det ändå var poänglöst. Borlänge CK förgyllde dock ett varv genom att deras 2 stack iväg på lite partempo och agerade därmed lite utav harar för attacker och jakt bakifrån, vilket lyfte underhållningen och humöret.

När Borlänges killar var inkörd så körde vi snart därpå också ikapp Joel, som gjort sitt i utbrytargruppen och fått släppa. Vad som än värre var, ett ½ varv senare så kom vi även ikapp Emil som också fått ge sig mot det numrära övertaget Valhall och Vallentuna hade därframme. Vi hade alltså tappat våra gubbar därframme och utbrytarna hade stort avstånd, taskigt läge men inte mycket att göra. Vi spelade våra kort enligt spelplanen och gjorde det på rätt sätt, vi hade bara inte tillräckligt starka kort för denna giv.

Mot slutet blev det lite att gå runt och dra för att komma hem nån gång och när jag låg i spets och drog på sista halvvarvet kom Björn Gustafsson, Valhall, i en attack och jag ökade lite för att han inte skulle få så stor lucka. Ökningen gjorde dock att även jag fick lucka så jag tog tillfället och körde på lite extra och gick ikapp själv. Vi gick runt rätt bra och blev de första att komma i mål bakom utbrytargruppen på 10, givetvis fick jag i sedvanlig stil spurtspö och blev alltså 12:a och därmed avslutades iallafall säsongen med en miniutbrytning fram till mål.

Resultat

Svealands tempo, vad händer?

3 mils tempo på Svealandsmästerskapen idag. Benen kändes helt ok och pulsen svarade på ett bra sätt och jag kunde köra på en riktigt hög pulsnivå. Kändes som jag gjorde det mesta rätt. Detta till trots så gick det inte fort, alls.
Svealandsmästare blev Björn Stenebrink, fast snabbast för Colin Ray. Resultat: http://www4.idrottonline.se/ImageVault/Images/scope_0/id_285822/ImageVaultHandler.aspxDet är 3:e tempoloppet i rad där det känns bra men inte går bra. Väldigt frustrerande när det inte riktigt går att greppa vad problemet är. Känns rätt men saknas watt
Kanske får jag bara ge upp, inse fakta och köpa en dyr Pinarello, sätta på en resväske-stor sadelväska, tretti-elva spacers under stammen och 2 stycken 1liters flaskor. Dra på mig färgglada kläder från en tysk cykelguide-firma ackompanjerad med vadhöga svarta tubsockor från intersport och fylla bakfickorna med en hel klase bananer och några gel för att ta en kort tur till det lokala fiket för att sitta där en timme.