I helgen har det varit tävlingar på nära håll. Har nu kört Arlanda test track race, Falkenloppet och Värmdö tempo och ledordet totalt sett blir: satsning.
ATTR visste vi inom laget redan på förhand att det till allra största sannolikhet skulle handla om en avslutande klungspurt. Det hindrar dock inte att testa attacker och offensiv körning, om inte annat för att det är roligt och på en så kort tävling är det bara att satsa järnet för man orkar ändå hela vägen. Det blev gott om attacker från Hovet och framförallt ifrån Emil som var het som glödande briketter. Slutresultatet var ändå det förväntade, klungspurt. Även om det var stört omöjligt att komma loss och göra något så var det ändå roligt! Högt tempo, galna attacker och härliga kurvor.
Nästa lopp på mitt schema var Falkenloppet och det är en bana som jag gillar, men problemet är att jag behöver iväg i en utbrytning, för en klungspurt är inget för mig. Lyckligtvis så lyckades jag efter några försök (ett av dem på bilden, jag precis på väg längst ut till höger) komma iväg i sällskap med Simon i det som visade sig bli den stora avgörande utbrytningen. Kändes skönt att sitta i rätt grupp och jag lyckades också ta mig med i gruppen utan att gå särskilt mycket på rött så det kändes bra i benen. Tyvärr så fick Vallentuna en guldsits när Alexander Gingsjö och Lars Bleckur var på väg ikapp bakifrån och då fick vi övriga i utbrytargruppen ta ett större ansvar och börja köra lite hårdare, för att se till att inte Vallentuna fick upp ytterligare ett par till vår grupp.
Med 3 varv/mil kvar så började det attackeras och mina ben gick oroväckande snabbt ifrån att kännas riktigt bra till att brinna rätt fint. Med dryga varvet kvar så lyckades jag dock kontra-attackera när Simon blev inhämtad och fick lucka mot övriga. Tyvärr var jag helt själv och det kändes ganska dödsdömt. Försökte hålla lite lagom tryck så jag inte skulle bränna ur mig och så de andra lagen i utbrytargruppen skulle få jobba. Närde en liten förhoppning om att åtminstone hålla över varvning, lite uppmärksamhet är alltid nått. Tyvärr blev det inte så och den solofärden var början till slutet för min del. När jag blivit inhämtad och det så småningom blev nya attacker så fick jag till slut ge mig med känslan av en tiger som hängde och högg mig över båda låren.
Såg övriga segla iväg och kände mig skamsen över att tappa utbrytargruppen och lämna Simon ensam därframme. Det var bara att kämpa på solo sista biten i förhoppning om att det eventuellt skulle slå av där framme, men även för att försäkra att ingen kom ikapp bakifrån. Lyckades åtminstone hålla jagande bakom mig och kan känna mig lite glad över att andra året i rad lyckats pricka på och sitta med i den stora långa utbrytningen på Falkenloppet.
Slutligen var det Värmdö tempo på nationaldagen och där var det verkligen bara slutligen kvar i benen. Satsade dock rätt hårt även där och trodde jag kunde hålla farten och vara kvar nere i tempoställning i en 90º kurva i en T-korsning. Det visade sig dock omöjligt så jag fick vara glad att det bara var grus och sand i diket där jag hamnade, fick ur ena foten och kunde styra upp på vägen igen. Igångdraget på den toktunga växeln i motlutet därpå var ingen höjdare.
ATTR visste vi inom laget redan på förhand att det till allra största sannolikhet skulle handla om en avslutande klungspurt. Det hindrar dock inte att testa attacker och offensiv körning, om inte annat för att det är roligt och på en så kort tävling är det bara att satsa järnet för man orkar ändå hela vägen. Det blev gott om attacker från Hovet och framförallt ifrån Emil som var het som glödande briketter. Slutresultatet var ändå det förväntade, klungspurt. Även om det var stört omöjligt att komma loss och göra något så var det ändå roligt! Högt tempo, galna attacker och härliga kurvor.
Nästa lopp på mitt schema var Falkenloppet och det är en bana som jag gillar, men problemet är att jag behöver iväg i en utbrytning, för en klungspurt är inget för mig. Lyckligtvis så lyckades jag efter några försök (ett av dem på bilden, jag precis på väg längst ut till höger) komma iväg i sällskap med Simon i det som visade sig bli den stora avgörande utbrytningen. Kändes skönt att sitta i rätt grupp och jag lyckades också ta mig med i gruppen utan att gå särskilt mycket på rött så det kändes bra i benen. Tyvärr så fick Vallentuna en guldsits när Alexander Gingsjö och Lars Bleckur var på väg ikapp bakifrån och då fick vi övriga i utbrytargruppen ta ett större ansvar och börja köra lite hårdare, för att se till att inte Vallentuna fick upp ytterligare ett par till vår grupp.
Med 3 varv/mil kvar så började det attackeras och mina ben gick oroväckande snabbt ifrån att kännas riktigt bra till att brinna rätt fint. Med dryga varvet kvar så lyckades jag dock kontra-attackera när Simon blev inhämtad och fick lucka mot övriga. Tyvärr var jag helt själv och det kändes ganska dödsdömt. Försökte hålla lite lagom tryck så jag inte skulle bränna ur mig och så de andra lagen i utbrytargruppen skulle få jobba. Närde en liten förhoppning om att åtminstone hålla över varvning, lite uppmärksamhet är alltid nått. Tyvärr blev det inte så och den solofärden var början till slutet för min del. När jag blivit inhämtad och det så småningom blev nya attacker så fick jag till slut ge mig med känslan av en tiger som hängde och högg mig över båda låren.
Såg övriga segla iväg och kände mig skamsen över att tappa utbrytargruppen och lämna Simon ensam därframme. Det var bara att kämpa på solo sista biten i förhoppning om att det eventuellt skulle slå av där framme, men även för att försäkra att ingen kom ikapp bakifrån. Lyckades åtminstone hålla jagande bakom mig och kan känna mig lite glad över att andra året i rad lyckats pricka på och sitta med i den stora långa utbrytningen på Falkenloppet.
Slutligen var det Värmdö tempo på nationaldagen och där var det verkligen bara slutligen kvar i benen. Satsade dock rätt hårt även där och trodde jag kunde hålla farten och vara kvar nere i tempoställning i en 90º kurva i en T-korsning. Det visade sig dock omöjligt så jag fick vara glad att det bara var grus och sand i diket där jag hamnade, fick ur ena foten och kunde styra upp på vägen igen. Igångdraget på den toktunga växeln i motlutet därpå var ingen höjdare.
Motlutet mot mål var inte heller nån höjdare till backe men jag var ändå tveksam på om jag skulle orka ta mig till mållinjen, så slut och långsam var jag sista biten. Delvis kanske för att jag hela tiden var 100% inställd på att det var 22km tempo. Inte undra på att jag, efter 20km-skylten, tyckte det var världens längsta 2 kilometrar. I resultatlistan stod det nämligen att loppet var 25km!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar