Revanschera sig i Värnamo

Det var med en tydlig motvilja jag beslutade mig för att köra tempo och linjeloppet i Värnamo. Det var ett tag så dåligt ut med anmälningar, men framförallt för att jag inte riktigt uppskattade de pannkaksplatta banorna. Speciellt på tempot hade jag dessutom en riktigt dålig erfarenhet ifrån ifjol då VSM gick där.

Men det var ändå tur att jag bestämde att jag behövde få tävla för nu fick jag ju till en riktigt trevlig revansch, jag kan köra tempo på platten och kan spurta.

VSM - Formen som försvann i värmen

Har alltid svårt att pricka formen till exakt rätt helg men den här gången kändes veckan inför lovande, vilket leder till något annat som kan vara farligt, förhoppningar. Men varken form eller förhoppning gick i lås, som det verkar tack vare VSM-helgens värmebölja.

Stockholmshelgen: ATTR, Dybeckstempot, Falkenloppet

Att åka ut till Stockholmshelgens start på Arlanda kändes i år lite som när man är på väg till säsongspremiären. Hade inte tävlat linjelopp sen Hammarö och faktiskt inte suttit på racern heller då den behövde lite översyn efter GP-krashen så hade lite dålig koll på hur jag stod till.

Tempohelg i Stockholm

Två stycken tempolopp på "hemmaplan", även om det är ganska långt till både Odensala med SMACKtempot och Vira bruk för Hofvettempot. Tävlingarna genererade 2 pallplatser men inte så mycket mer att vara nöjd med då körningen var sämre än önskat. Dalande watt och sämre tider än tidigare år är aldrig bra för psyket att se.

UWCT final Ljubljana (Master VM)

Ett ytterligare mästerskap kört utan framgång. Denna gång VM vilket var en upplevelse som räcker till för att uppväga besvikelsen av prestationen.

Veteran-SM Värnamo

Ny mästerskapshelg i och med att Svenska mästerskapen lite omvänt gick efter Nordiska mästerskapen. Även nya grusade förhoppningar om mästerskapsmedalj.

Det var inte med någon särskilt road min jag hade sett över banorna i Värnamo, utslagsgivande var inte vad man hade satsat på.

Nordiska Master Mästerskapen

Landslagsuttagen både i tempo och linje till Nordiska mästerskapen som gick i Sandefjord i Norge på vad som såg ut att vara ganska platta och lättåkta banor på pappret, men som i verkligheten var rätt tuffa.

Ystad tempo och Linje

I brist på tävlingar så la jag till veterancupsloppen i Ystad i programmet. Även om resan är tjatigt lång så kan det vara bra inför mästerskapen. Var också sugen på försöka övertyga frun om Ystads attraktion.

Turistsightseeing med Ales stenar

Tyvärr sprack den lömska planen då hennes häst blev skadad precis innan, men jag själv blev ännu mer förtjust i Ystad, trots att jag inte riktigt fick revansch på tävlingarna.

Gottne: Längst bort men ändå som hemmaplan

Hemifrån sett är loppen i Gottne den tävling som det är allra längst till, men ändå känns det nästan som hemmaplan. Dels kan jag mellanlanda hos mina föräldrar och få en mycket kortare resa. Dels följer alltid frun med eftersom hon älskar Örnsköldsvik och Gottne och kanske framförallt så återser man en massa norrlandscyklister som man tävlat mot sen så länge. Bara goda vibbar.

Stockholmstävlingar

Första svenska tävlingshelgen jag kunde köra med Cupmästartröjan för H30 vilket var väldigt roligt, glad åt kommentarerna man får inför loppet om en snygg tröja. Men det kändes också som det innebar att jag blev lite extra markerad och min körstil gör sig inte så bra med en tröja som gör att alla genast ser om man försöker smita iväg. På något sätt kändes det också som att jag tog lite extra ansvar, inte för att någon la det ansvaret på mig utan för att jag inte tyckter om att sitta men den tröjan och bara maska mig.

Tempomisär

Foto: Henrik Bergstedt

Funderat och analyserat tillräckligt länge för att kunna säga något om helgens usla tempolopp nu, bloggen är ju i stort behov av en uppdatering såhär en månad sen sist också!

Inte alls lika blåsigt som ifjol på lördagens SMACK-tempo men bra mycket kallare, en kyla som gjorde det svårt att riktigt få upp värmen. Framförallt var det dåligt med trycket i benen och min tilltänkta nivå höll inte särskilt länge. Det blev sen en lång psykisk kamp där man fick se snittwatten konstant sjunka loppet igenom, bortsett möjligen från sista kilometern när jag lyckades slita upp det pyttelite. Det försök till något positivt att ta med sig var att jag bevisligen sitter aero då jag jämförelsevis med andra hade bra km/h för de watt jag lyckades få ut.

Kändes att det var i benen som det tog stopp, gjorde alldeles för ont på allt för många ställen för tidigt i loppet för att lyckas motstå och hålla tryck. Tyvärr så hjälper inte den vetskapen så mycket då det är dags för nytt tempolopp dagen efter, vad benen behöver är vila men kunde inte påverka det. Bara att försöka maximera förutsättningarna för återhämtning genom liniment och kompressions byxor.

Om det var kyligt på lördagen var det inget mot misärvädret på söndagens Hofvettempo. Snabba skiften i vädret då det ena sekunden var riktigt skönt i solen för att i nästa snöa / hagla. Många var rapporterna om helt stelfrusna fingrar och folk DNS'ade, DNF'ade eller körde oväntat höga tider. Eftersom jag hade funktionärsuppgifter före var jag på plats tidigt och hade gott om tid att gruva mig över att behöva byta om till tempodräkt. Slutade med att jag körde med benvärmare och en långärmad cykeltröja under tempodräkten. Hur bylsigt klädd jag var spelade dock ingen roll då återhämtningen från gårdagen var noll eller möjligen till och med negativ.

Starten på ett tempolopp brukar normalt vara "bekväm" då man håller igen för att hitta in nivån. Här kändes det som jag kom direkt från målgång på föregående tempolopp och drog igång på nytt. Trots lägre ambitioner än föregående dag, som snabbt korrigerades nedåt efter känslan i starten, fick jag återigen se snittwatten konstant sjunka hela loppet. Psykbryt!

Det "lustiga" (inte alls särskilt lustigt egentligen) är att trots att jag låg långt under min tröskeleffekt så gjorde det så vansinnigt ont i benen efteråt, som om jag verkligen hade gått på max och lite till.

Kan inte tolka det annorlunda än att jag nu måste ta lite lugn träning ett tag och låta benen återhämta sig. Hoppas mycket på att få nyttja det underbara begreppet "vila sig i form" och bara kunna ta det lugnt och se watten som genom magi återkomma. Lite efterforskning i gamla träningsdata visar att jag brukar ha en liknande svacka årligen, men den var lite djupare nu, och mycket tidigare på året. När den också kom en helg med dåliga fartförutsättningar så blev resultatet mer slående och deprimerande. Bara att hoppas att revanschen också bli ovanligt slående!

Veterancupen linje avslutad

Då var även veteranernas linjecup avslutad och efter en säsong med pallplatser på varje veterancupslinje, bortsett Gottne där det blev en tveksamt dömd 4:e plats, så blev det mästartröja även i linjecupen, känns inte dumt alls, riktigt bra känns det faktiskt. På pallen även på dagens linjelopp så full utdelning på pallplatser i helgen.

Ska jag vara lite sånn kan jag dock störa mig på att det inte blivit någon linjeloppsvinst i år, många silver däremot. Faktiskt varit riktigt dålig på att få till utbrytningar i år, i alla fall i andra delen av säsongen, det smärtar i mitt utbrytarhjärta.

Svanesunds linje var ju en gyllene bana för det men inte heller där lyckades jag göra skillnad. Motvinden i nedförskörningen efter den riktiga backen förstörde mina planer lite, men man borde ju kunnat lägga om taktiken och fått till det ändå, insåg ju redan på första varvet att backen var mer eller mindre körd som attackställe. Försökte på lite andra ställen men gick till slut i mål med klungan och i en lite rörig spurt blev det tajt om silvret, men fick stryck med typ 1dm och fick sista pallplatsen.

Fast med 2 snygga mästartröjor med mig i väskan hem från Svanesund så är det en glad hemfärd

H30 Tempocupen, totalvinst

Idag avslutades veteran tempocupen, visste redan inför den att jag hade säkrat totalsegern men ville få bevisa poängen och avsluta på topp. Var därför extra skönt att jag fick låna en tempocykel så jag hade möjligheten. Även väldigt skönt att lyckas få till en bra tid och vinna loppet!

Lite lustigt att jag hade lägre watt än ifjol men bättre tid. Lyckades kanske lägga watten på rätt ställe och hade troligen lite bättre förhållanden också, även om de kändes ungefär lika. Sen är ju också just tempo en gren där man kan köpa sig tid och den tempocykel jag körde på idag var definitivt vassare än den Stevens Crono jag hade ifjol.

Pengapris på tempoloppet och en snygg tröja och plakett ifrån cupen och inte minst en go' prispallsbild, gött!

VSM värmechock

Väderprognoserna för sista dagens linjelopp var inte densamma mellan någon av de gåner jag tittade, allt mellan sol, regn, hård vind och närapå vindstilla utlovades.

Slutresultatet blev lite regndroppar innan start och sendan en något tilltagande vind och tokvarmt, 30º mot slutet. Var inte riktigt beredd på att det skulle bli så varmt och insåg inte riktigt hur varmt det var förräns i slutet heller. Hade jag gjort det kanske jag hade bäljat i mig den mängd vätska som behövts. Tyckte ändå jag hade tillräckligt när langning var ordnad så jag hade totalt 4 små flaskor, men 2 liter på 13,5 mil i den värmen är ju när man tänker efter lite klent.

En väldigt avvaktande och försiktig körning inledningsvis. Jag kände mig ändå rätt bra och var framme och försökte göra det lite jobbigt genom att sätta lite mer fart på några kantvindspartier och med fartökningar ut ur kurvorna. Men inget som varade något längre.

Det tog några varv innan det började bli något allvar av körningen. Lite körning i toppen på backen i kantvinden, nån enstaka tempoökning i backen och Torbjörn Jansson, CK UNI, som nog tillbringade mer tid precis framför klungan än i den.

Efter ca 8 mil började jag ana att det var mer allvar i körningen och att snart nog skulle avgörandet komma. Ser att Nils Karlsson, CK Ceres, och Jan Åhlin, Alnö Race Team, drar iväg uppför backen och framför dem finns redan en liten grupp. Var så inriktad på att göra något mot toppen på backen att jag inte riktigt var sugen när de gick trots att de gick precis framför näsan på mig, 10 sekunder senare inser jag mitt misstag när gruppen framför seglar iväg. Försöker desperat få igång ett samarbete i klungan så jag inte ska missa tåget men det är redan för sent, tåget har lämnat stationen och jag satt på åskådarbänk.

Går iväg i en liten 4-manna grupp när klungan lagt ner fullkomligt och tänker att det åtminsone är bättre än att sitta kvar i den avslagna klungan. Men en decimerad klunga jagar ikapp mot slutet på backen näst sista varvet och då har jag precis tagit spektakulärt slut i värmen. Börjar krampa och sista varvet är jag faktiskt riktigt glad att vår gruppettoklunga är så uppgiven, för jag kan inte göra annat än försöka hitta olika sätt att trampa som motverkar krampen.

Spurten känns helt onödig och omöjlig så jag bara ser till att ta mig med in utan att tappa klungan.

Efter mål krampar det både fram och baksida lår om vartannat. Ligger raklång på marken i skuggan bakom vår bil runt en halvtimme bara för att undvika mer kramp. Lyssnar samtidigt på avstånd på prisutdelningen i vår klass och i H40 där partempokompis Jonas Lorenzi plockar guldet och Hofvet blir bästa VSM-klubb, hurrar lite för mig själv.

Blir inte människa igen förrän ett par timmar senare när jag fått i mig en glass för lite intern nedkylning. Gillar egentligen att cykla i sol och värme men helt tydligt är det inte optimalt för min prestation.

Partemposilver

VSM's andra dag var det dags för en för mig helt ny tävlingsdicsiplin, partempo. Fått till en handfull träningspass i grenen med Jonas Lorenzi så vi hade fått till hur vi skulle köra och vi kände varandras körstil sedan såväl träningspass som tävlingar. Det gjorde att vi kunde få till en rätt bra körning. Tror inte det är mycket, om ens något, som vi skulle ändra i körningen om vi fick chansen.

Jonas tillförde ett par fräscha ben och är vansinnigt stark i slakmotorna så någon gång trodde jag att jag hade blivit helt stekt, men såfort det blev slätt eller medlut så kom kroppen tillbaks och det bara att fortsätta bomba på. Att det var så pass kort som 2 mil var givetvis förlåtande också. Kanske tur det för jag kände mig ändå som en urvriden trasa vid målgång, men var en glad trasa för såg en tid på datorn som vi kände oss riktigt nöjd med. Den nya dicsiplnen var en riktigt rolig bekantskap och jag tackar Jonas för lånet av hans starka ben!

TIden räckte till ett silver och att det "bara" skiljde ~30sek upp till segrande tempokanonerna Johan Lindh och Niclas Fagerlund kändes också som ett kvitto på att vi genomfört ett bra lopp. Där fick jag även min mästerskapsmedalj (även om vi egentligen inte fick någon medalj på plats, får hoppas på posten där) vilket lugnade mig lite i självkraven för detta VSM.

VSM tempo

En tråkig 4:e plats på tempot. Visste att det skulle behövas ett bra lopp för att nå pallen, var därför väldigt amitiös från start och körde lite nybörjarmässigt med en alldeles för hård start. Satsade rejält i backarna i början som varade nätt 6km. Sen var mitt bästa krut förbrukat och resten blev en smärtsam resa.

VET att om jag börjat vettigare hade jag fått ut mer fart för mindre smärta. Tar dock någon sorts skev tröst i att jag var så långt efter 3:an att jag hade misst pallen även med ett bra lopp på min egen cykel (som jag nu är lite less att vänta på)

Sitter nu på en kajkant vid vårat underbart belägna boende just vid havet och försöker samla kraft för nya tag imorgon med nytt försök i jakten på mästerskapsmedalj.

Nordiska gubb och gumm mästerskapen

På väg hem från Danmark, varit en trevlig tävling på fina avstängda banor i perfekt väder.

Tempot kändes som det gick rätt bra om som jag kunde plocka ut rätt bra ur kroppen, inget att egentligen klaga på, mer än att jag helt enkelt var för klen. 4:e plats med 13sek till pallen och 21 till silvret. När det är så nära får man ett litet sug att verkligen tempofokusera, men linjelopp är lite för roligt för det. Det som stör mig är att många av de äldre gubbarna ger en storstryk. Till och med en H65 spöade mig. Pensionärsdäng, ska det behöva vara så?!?

Inför linjeloppet var det mycket snack om danskarna och att det skulle bli stenhårt, mycket attacker och körning redan från startskottet. Värmde därför upp lite mer än vanligt för 12mils linje och sprätte direkt upp i spets på klungan vid startskottet för att vara beredd. Där fick jag sedan ligga och mjukisköra nästan hela första varvet. De attacker som gick var mina landslagskamrater aktiva och med på. Backen vid varvning var det första stället där det blev riktig hårdkörning men eftersom mina landslagskollegor hade täckt tidigare så var det första gången jag behövde sträcka ut benen och då gick det bra.

Vid varvningen därpå går ett par iväg som jag attackerar upp till och vi får en lucka och ger det lite halvallvarlig körning. Dock tar klungan det också på allvar så vi får bara nätt 1/2 varv i frihet. När de kommer ikapp kommer kontringar från några spridda åkare, det visar sig bli rätt attacker för de samlar ihop sig till en 5-manna grupp som sedan får göra upp om segern. När jag ser mig om i klungan ser jag att den minskat rätt rejält och tyvärr har också mina landslagskamrater droppat av. Det gör det betydligt svårare att få igång en bra jakt. Det är mest en norsk landslagsman och jag som försöker köra med lite hjälp av Karl Pamp (Team Magnus) och några andra spridda åkare.

Mitt ena flaskställ lyckas också skallra lös så först försöker jag titt som tätt skruva in skruven med fingrarna och flaskan i munnen halkandes bakåt i klungan. Efter några sådana omgångar tappar jag flaskan men tänker att då är det ingen tyngd som gör att flaskstället lossnar. FEL! Plötsligt känner jag att något tar emot när jag ska trampa och ser att ena skruven försvunnit från flaskstället som nu är lös och ivägen. Rasar genom klungan och svär över att behöva bryta för en sån sak. Med lite desperat våld lyckas jag dock till slut trycka fast den upp och ner och ur vägen. Har också sån tur att det är ett medvindsparti så efter nån kilometers jakt i 45 är jag ikapp klungan igen.

Återupptar lite körning med norsken för att köra ikapp 2 ytterligare som gått iväg. Kommer ikapp dem lagom till sista varvet som sedan blir en rätt lugn historia. I sista backen försöker alla lägga sitt krut över krönet och i nedförslöpan mot mål. Kommer in som 9:a och är lite besviken över att ha missat rätt utbrytning en dag som kändes rätt bra.

Efter ett litet tag med snack i solen så känns det ändå som det varit en skön bra dag och jag försöker glädjas åt att det kändes och gick mycket bättre än förra året jag körde NVM i landslagskläderna

Unika omständigheter till Gottne tempo

Efter en laddning in i Gottne tempo som denna så kan jag på intet sätt vara annat än nöjd med loppet. Första semesterveckan brukar alltid betyda att man släpper upp lite och det blir lite mer vin och besök av släkt och vänner framför träning, men det var inget att oroa sig i, bara en del av ett skönt semesterliv.

Men började redan häromveckan när jag fick reda på att en (!) av alla de Cannondale Slice RS som sålts haft problem med infästning av bromsen, Cannondale riskerar inget och återkallade alla för tester i Sweich, där min tempocykel alltså befinner sig nu.

Började sikta in mig på tempolopp på racern tills jag började snacka med Tom Wieselblad som var grymt schysst och lånade ut sin vinstvana temporaket. Ännu mer tur då Tom bara sitter 1cm lägre än mig = tolererbar skillnad så det fungerade trots integrerad sadelstolpe.

Superlycklig över att ha fått till det vaknade jag istället dagen därpå med ont i halsen så ett par träningsdagar fick utebli. Räckte för att halsen skulle bättras så starten i alla fall var säkrad, den kvarvarande snuvan och nästäppan släpper åtminstone när man kommer igång och cyklar.

Avrundade på ett fint sätt med en natt av snuvande och panikartat lyssnande på omvänd bloddopning genom de blodsugande odjur som går under namnet mygg.

Plockade sen upp cykeln på vägen mot Gottne och med ca 35min körning totalt på den, vid uppvärmningen, kändes det ändå riktigt bra inför start och det var en stabil jonne som visste sitt uppdrag. Bara att peka och trampa allt vad de små musklerna klarar.

Tempobanan i Gottne är totalt oförlåtande mot halvdan form så mot segrande Jan Åhlin kunde jag intet sätta emot, men nu ska jag sluta beklaga och ursäkta mig och avsluta med att säga att jag är glad att ha stiftat bekantskap med ännu en cykel i segmentet supertempohoj och dessutom kan jag konstatera att jag nu säkrat segern i H30 tempocup. Gött så!

Stockholmshelgen summerad

3 tävlingar i rad i helgen, kanske inte ska kalla det stockholmshelg förresten eftersom jag körde i Arlanda, (Test Track Race), Köping (Dybeckstempot) och Nynäshamn (Falkenloppet). Helt motsatt till ifjol så hade vi tur med vädret och jag kan summera en bra helg.

Började bra med varm kvällssol på ATTR och det är dessutom en väldigt rolig bana. Nackdelen är att den inte är det minsta utslagsgivande så det var med stor förvåning jag märkte att den lilla kvintett jag satt i med några få varv kvar faktiskt lyckades brotta lös ett hållbart avstånd till klungan. Så pass att vi till och med kunde kosta på oss lite mer avvaktande körning mot mål. Tyvärr höll jag inte tillräcklig koll på Micke Henriksson som drog en redig långspurt över hela målrakan. Blev ett segdraget dragrace som slutade med 3:e plats.

På lördag fanns Luma GP eller Dybeckstempot att välja på, tokhetsigt och knixigt varvlopp eller tempo på en kalasfin slingrig bana, det var inte ens ett verkligt alternativ att åka Luma! Tempot gav också bästa möjliga utdelning med vinst. Kändes också som jag gjorde ett bättre tempolopp igen och lite jämförelser med andraklasser indikierar detsamma, även om det av någon konstig anledning var genomgående lägre snittfart än vanligt, vinden? Ojämn som sagt men nu tror jag att jag vet vad jag behöver göra inför VNM och VSM's tempolopp iallafall.

Avrundning med Falkenloppet som dessutom var DM för Stockholm CF och är en tävling jag gillar även om jag också hade fjolårets frustration i tanken. Men i år var det desta offensivare och roligare körning med Nisse Karlsson (CK Ceres) som främste anförare av attackåkningen. Det märktes att vi var ett gäng om ca 5st som var specifikt intresserad av att det skulle bli en mindre grupp i mål.

Det dröjde dock tills 1,5 varv återstod innan den avgörande trion kom iväg. Jag anslöt som siste gubbe och fick gå på djupt blodröd för att lyckas stänga de sista metrarna. Tack och lov lät Torbjörn Jansson (CK Uni) och David Scott (Norrtälje CK) mig vila några vändor. Vi är alla rätt bra på tempo och tajmingen var perfekt så när vi alla kom igång växte luckan direkt. Ur kurvan in på långa rakan mot mål kände jag att benen var rätt rökta och funderade på om krampen skulle smälla på direkt vid spurten. För att få öppna spurten försökte jag tidigt i roten på backen upp mot mål. Torbjörn satt retfullt lätt i hjulet på mig men till min glädje var David än mer planterad än mig och växlade inte ens fart. Kunde inte ens försöka när Torbjörn drog sin spurt över krönet på backen men bärgade ändå silvret.

Till på köpet kan man titulera sig distriksmästare i H30, trevligt

Uddevallahelgen

2 nya tävlingar i veterancupen arrangerades av Uddevalla CK i helgen, ett GP-lopp samt ett tempolopp stod på schemat.

Foto: Fredrik Bogren

GP't skullle gå på en trafikövningsplats och min omedelbara tanke gällande bana var något helt platt med några få enkla svängar. Nu hade Uddevalla lyckats få till en mer utmanande GP-bana än så med en liten men kännbar knäppa och några riktigt snäva svängar fördelat på ett 1200m kort varv. Reagerade hoppfullt på det under min banbesiktning men när vi väl var igång så kunde jag inte vara med och tänja fältet som jag hade tänkt mig, utan fick använda mer av krafterna till att täcka de luckor som jag själv släppte ut ur många kurvor.

När 2 stycken började få lucka efter bara ett par varv var jag därför inte med på noterna. Höll koll på dem men trodde det var 2 stycken H40 åkare så jag stressade inget extra. När jag väl insåg att det var en H30 + en H40 så hade deras klubbkamrater redan lyckats se till att det börjat lugna sig i vårat fält så deras lucka bara växte, till den grad att de faktiskt varvade oss precis när de gick i mål.

Våran halvdant jagande klungan delades upp med ca 50/50 i en främre och bakre grupp och när jag började se mig omkring började jag inse att jag var ensam H30 kvar i den främre. Detta gjorde att jag helt kunde släppa på garden sista varvet och enbart rulla med in till mål. Behövde inte ens bry mig om att en kille la sig precis framför mig på toppen av den lilla backen, och gjorde att jag tillsammans med 2 till tappade resten av frontklungan. Bara att rulla i mål och ännu en gång ta den välbekanta first loser silverplatsen.

På tempoloppet var H30 ett så litet startfält att pallen var säker bara man tog sig i mål. Men nu var det ju dags att se till att plocka den där vinsten. Kanske var det just den tanken som gjorde att jag startade åt skogen för hårt och på nått sätt hade jag också lyckats få för mig att det var kort och man kunde köra mycket hårdare, när det var 27km istället för det normala 30. Körde slut på mig efter 5km och därefter hade jag svårt att hitta något särskilt flyt och när det blev motvind på hemvägen fanns det inte mycket till fart att tillgå.

Gjorde åter ett riktigt dåligt tempolopp och min tempoform den här säsongen tycks vara väldigt berg-och-dalbana. Nu prickade jag dalen på precis rätt ställe

för det räckte ändå till att vinna, får se till att även pricka bergen på rätt ställe också, tänker VNM och VSM.