Stockholmshelgen summerad

3 tävlingar i rad i helgen, kanske inte ska kalla det stockholmshelg förresten eftersom jag körde i Arlanda, (Test Track Race), Köping (Dybeckstempot) och Nynäshamn (Falkenloppet). Helt motsatt till ifjol så hade vi tur med vädret och jag kan summera en bra helg.

Började bra med varm kvällssol på ATTR och det är dessutom en väldigt rolig bana. Nackdelen är att den inte är det minsta utslagsgivande så det var med stor förvåning jag märkte att den lilla kvintett jag satt i med några få varv kvar faktiskt lyckades brotta lös ett hållbart avstånd till klungan. Så pass att vi till och med kunde kosta på oss lite mer avvaktande körning mot mål. Tyvärr höll jag inte tillräcklig koll på Micke Henriksson som drog en redig långspurt över hela målrakan. Blev ett segdraget dragrace som slutade med 3:e plats.

På lördag fanns Luma GP eller Dybeckstempot att välja på, tokhetsigt och knixigt varvlopp eller tempo på en kalasfin slingrig bana, det var inte ens ett verkligt alternativ att åka Luma! Tempot gav också bästa möjliga utdelning med vinst. Kändes också som jag gjorde ett bättre tempolopp igen och lite jämförelser med andraklasser indikierar detsamma, även om det av någon konstig anledning var genomgående lägre snittfart än vanligt, vinden? Ojämn som sagt men nu tror jag att jag vet vad jag behöver göra inför VNM och VSM's tempolopp iallafall.

Avrundning med Falkenloppet som dessutom var DM för Stockholm CF och är en tävling jag gillar även om jag också hade fjolårets frustration i tanken. Men i år var det desta offensivare och roligare körning med Nisse Karlsson (CK Ceres) som främste anförare av attackåkningen. Det märktes att vi var ett gäng om ca 5st som var specifikt intresserad av att det skulle bli en mindre grupp i mål.

Det dröjde dock tills 1,5 varv återstod innan den avgörande trion kom iväg. Jag anslöt som siste gubbe och fick gå på djupt blodröd för att lyckas stänga de sista metrarna. Tack och lov lät Torbjörn Jansson (CK Uni) och David Scott (Norrtälje CK) mig vila några vändor. Vi är alla rätt bra på tempo och tajmingen var perfekt så när vi alla kom igång växte luckan direkt. Ur kurvan in på långa rakan mot mål kände jag att benen var rätt rökta och funderade på om krampen skulle smälla på direkt vid spurten. För att få öppna spurten försökte jag tidigt i roten på backen upp mot mål. Torbjörn satt retfullt lätt i hjulet på mig men till min glädje var David än mer planterad än mig och växlade inte ens fart. Kunde inte ens försöka när Torbjörn drog sin spurt över krönet på backen men bärgade ändå silvret.

Till på köpet kan man titulera sig distriksmästare i H30, trevligt