Äventyrstur a.k.a. annorlunda partempo

Var ut på en CX distansrunda med Christopher på lördag. Han hade köpt en begagnad CX så jag mötte upp hemma hos honom för att guida lite grus- och skogsvägar från Farsta ut mot Pålamalm och Tungelsta.

Isäventyr

Inte någon särskilt vit jul, ens i Hälsingland. Däremot har det funnits snö här och det har lämnat spår i skogen, i form av is. Det var något dagens cykelsällskap var ivriga på att få visa och testa nollåttan på.

Det gällde att hålla farten uppe för att i huvudtaget ta sig framåt, blev man stående var det stört omöjligt att få fart igen. Samtidigt ville man inte ha för hög fart, för man var tvungen att hinna reagera om (när) det halkade till eller det blev spårigt i isen.

Var bevisligen inte min starka sida och när man väl börjar fega gå det ju ofta bara ännu sämre också, så de fick vänta på mig både här och där. Och andra sidan var jag också den ende av oss som inte stod på öronen under dagens tur. Långsam men med rätt sida upp!

Måste erkänna att jag svor en del bitvis under turen där det blev mer äventyr än cykeltur, men totalt sett var det ändå roligt och utvecklade säkert balansen. Påvisade också vikten av att inte frestas att pumpa däcken till rekommenderat tryck, mindre luft är mer fäste. Mer fäste är alltid snabbare i dessa omständigheter, oavsett hur trögrullat det blir!

Skogsäventyr

Det här har hänt mig förr, min envishet för att försöka fortsätta framåt och hitta en väg igenom istället för att vända har gjort att det blivit ett kaosartat skogsäventyr.

Hade bestämt mig för att skogarna borde vara tillräckligt upptorkade för att det var dags att ta en tur på crossen. Var en trevlig tur och vägarna var tacksamt torra och roliga. Hade klarat av 90% av min planerade runda när jag skulle ta en skogsväg bakom Grödby. Istället för att ta den väg jag normalt väljer så kastade jag mig in på en väg bara ~300m tidigare, i fast tro att den skulle ansluta dit jag ville.

I vanlig irriterande ordning så blev dock den så fina vägen snabbt bra mycket sämre och snart nog bara ett skogsmaskinsspår. När även det spåret tog slut blev jag lite irriterad och tog upp Iphonen för att se hur långt det egentligen var som de bara hade skitit i att ansluta vägen, såg inte ut att vara mer än 100-200m.

Istället för att behöva vända och köra tillbaks, vilket ju är oändligt tråkigt även om det var ganska kort, så tog då envisheten över och jag tog riktning utifrån kartan på Iphonen och traskade helt enkelt rakt ut i skogen med cykeln. Ganska snart hade jag lyckats tränga mig igenom lite tät skog och kom fram till en liten bäck och någon mindre vattenansamling. Ny titt på Iphonen och vägen såg ut att ligga på andra sidan vattnet. Bara att hoppa och skutta över bäcken och leta sig runt vattnet. Resultat? Ingen väg.

Fortsatte i samma stil, tränga sig igenom skogssnår, ta upp Iphonen och undersöka kartan, leta sig framåt. När skogen öppnade upp sig lite försökte jag mig på att cykla lite igen och då blev min lycka ännu större, en pinne kilade in sig jämte nedre växeltrissan och låste den, med följden att hela bakväxeln snodde med runt och havererade och gick in i bakhjulet. Som tur var är det ett Campa Neutronhjul vilka tål ett mindre kärnvapenkrig så det höll åtminstonde. Men nu var jag begränsad till att gå med cykeln. Bara kort därefter hade jag också, enligt kartan, hittat vägen jag letade efter. Tyvärr var jag fortfarande bara mitt inne i skogen.

Med ett litet lätt tivivel på Iphonens GPS och om den klarade att lokalisera mig inne i skogen tog jag sikte på en ny större väg och började min skogspromenad igen. Nu mer irriterat och därmed bestämt vilket ledde till att jag plöjde mig igenom snåren mer oförsikitigt, med följden av rätt mycket rispor på benen.

Slutligen kom jag iallafall ut på en väg och tog en titt på bakväxeln och lyckades böja till den så att det gick att trampa och la den på sista växeln för att slippa riskera att den drog in i bakhjulet igen. Så med en hoppande kedja på en skallrande trasig bakväxel med tyngsta växeln tog jag mig de sista kilometrarna hem.

I efterhand konstaterade jag att jag hade spenderat en halvtimme på det skogsavsnittet, hade nog tagit runt 5 minuter om jag vänt.

Långfredag på Södertörn

Bild: Martin Söderlund

Ett rejält gäng som samlades i Huddinge, 20 pers och som vanligt är detta en svår period för sammansvetsade gruppturer. Olika cykeltyper, olika däcksmodeller, olika bas från vintern, olika målsättning och till och med klädmängden skapar olika fartförutsättningar.

Jag var inte förvånad att "Tempo-Erik" på sin S5'a med HÖG-profilhjul gjorde skäl för sitt smeknamn och satt upp ett imponerande tempo. Visste därför att vara beredd och sitta bra på hjul när han började sitt dragjobb. Tidigare nämnda fartförutsättningar gjorde sitt jobb och många fick passa på att hedra långfredagen med lite klassiskt lidande och styrlindstuggande.

På rakan mellan Ösmo och Sorunda var det rent av mäktigt att sitta på rullen och titta bak och se gruppen tänjas och spräckas i små grupper. Lite bittra reaktioner framkom efteråt eftersom vi bombade på utan hänsyn till en sprickande grupp men vad tusan, de fick sin egna grupetto och lite fartlek måste det få bli också, särskilt med 2 veckor till tävlingsstarten.

Fortsätter nyttja Påskledigheten med mer distans, lugnt solosvarvande härnäst.

En bra träningsvecka

Foto: Martin Söderlund, http://bracykling.com/

Att det är lite mer helg kvar även efter jul och nyår passade extra bra detta år. Lyckades klämma in en vecka med 4 distanspass och sedan lite utfyllnad med Sufferfestintervaller, resulterade i en 16-timmars vecka och det är jag numer rätt nöjd med.

Att jag dessutom kände mig som mest pigg sista timmen på sista passet kändes också lite bra. Nu är det mest fötterna som behöver vilodagen eftersom lite lätt fuktiga vinterskor inte alls är lika fotvänlig som mina Bont.

Både på lördag och söndag var det dessutom delvis med sällskap. På lördag från ett Conti-gäng, som egentligen var en blandning av TMCK, Hofvet och Conti, med bland annat Martin Söderlund och Mats Philström som tidigare bekantingar. På Söndag ville jag slippa gå upp idiottidigt för att köra på Bosön och lyckades därför lura ut vår trogne f.d. eltlagsmek Gualberto. Båda passen påminde mig om hur mycket lättsammare distanspassen blir med lite sällskap och fick mig att se fram emot vårpassen med skyltspurter. De där spurterna är något jag behöver också vilket är anledningen till att jag lagt in ett avslut med solouppdrag-spurt på mina distanspass. Egetnligen skulle jag nog änn mer behöva träna mig på att armbåga mig fram till en bra plats i klungan inför spurten, men det är svårt att träna solo.

Hoppas sedan kunna hoppa på det vanliga schemat igen och gå direkt i normal träning utan bakslag. Då ska nog det annalkande, skrämmande CP-testet kunna gå lite bättre än den förra månadens besvikelse där en månad inte hade gett någon watttröskelutveckling alls.

Södertörns CX-vägar

Lär mig mer och mer av CX-vägarna runt Södertörn och blir bara mer och mer förtjust desto mer jag lär mig!

En solig tur idag där jag inte expreminterade med några nya vägar, koncentrerade mig istället på att sy ihop lite av de vägar jag testat till en körbra runda, vilket blav kalas. Lite för mycket asfalt i slutet kanske men då kom flickvännen på väg hem från stallet så jag fick ta lite pace sista biten. Hennes kombisedan och CX-däck gav inte förutsättningar för några dunderfarter men pace är alltid pace är alltid roligt!

CX nån gång då och då

Ett stort plus med den snälla vintern var att jag lärde mig en massa nya skogsvägar runt på Södertörn som är utmärkt för Crossen. Har passat på att använda dem även nu under sommaren och det blir riktigt fina pass. Det finns många pärlor där och helt säkert många fler som väntar på att upptäckas.

Det gjorde dock stor skillnad att dra på riktiga crossdäck och hålla nere lufttrycket. Förra gången (när bilden togs) körde jag med tunga, hårda och rejält pumpade pendlardäck och det var ingen höjdare på skogsvägarna.

Det är hur som ett bra sätt att variera sina pass och lite skönt även för psykisk återhämtning under distanspassen. Men jag får den bestämda känslan att det tar mycket mer energi att hålla till i skogen. Antar det beror på mer sugande underlag, fler små knixiga backar och större krav på generell koncentration

The boy with the dragon helmet

När jag började med cykling 'på riktigt' hade jag en hjälm med drak eller monsterbild på, en Limar tror jag. Att den fått ge namn åt bloggningen är så klart för bilden från bron som korsades på dagens tur och som gjorts välbekant på bio senaste tiden.

Det var slående vad generös med salt vi är i Stockholmsområdet och hur mycket enklare det är som cyklist då, än när de bara skrapat vägen som här. Trots det 240 dubbs däck jag hade, åtminstonde fram, så krävdes en hyffsad andel koncentration och det var rätt nervöst på den spåriga isen och det var lite svårt att njuta på rätt sätt av de dryga 4 timmarna på Hälsingevägarna. En bra tur var det hur som helst!

Helgens övningar

Har varit flitig på HappyMTB inför helgen och planerade in Happyturer ifrån Huddinge på både lördag och söndag. Blev 2 fina turer där jag blev guidad på ännu mer nya fina skogsvägar på lördagen och fick god användning av dubbdäcken då isen var ständigt närvarande.

Söndag blev det en lite längre tur då vi höll oss på asfalten istället. Att ha lite sällskap som pressar en att pressa sig själv lite mer är aldrig fel. Sällan jag annars har sån pass snittfart när man kör cross, änn mindre när man är bestyckad med rejäla dubbdäck. Faktiskt lite förvånad att det gick så lätt att hålla sådan pass fart med dubben.

Bestämt mig för att min nedslitningsmodell får bestå utav 2 omgångar med 2 veckor träning i streck. Gått några dagar förbi min normala vilodag redan, men även om benen är ovilliga för trappor så känns det bättre än väntat. Känns psykiskt som jag ska kunna genomföra de lite hårdare intervallerna som planerat idag, sen får resulterande watt avsölja om det börjar bli slitet eller om det funkar fortfarande.

Lite väl äventyrlig

Har ställt undan racern för året men nu när det blivit en höst/vinter där vi hittills sluppit snö så innebär det att det blir lite mer möjligheter till utforskning utav grus- och skogsvägar med crossen. Det har visat sig vara en riktig skattkista då det finns mycket mer fina vägar här omkring än vad jag hade en aning om, eller åtminstone har vågat mig på att utforska.

Blev en väldigt fin runda idag också där jag förfinade mitt vägval ifrån förra veckans veckodistanstur och lyckades undvika de värsta återvändgränderna och sämsta stigarna och sumphålen, en grym runda, tills...

Lagom tills jag började bli låg på energi så skulle jag försöka leta mig en liten genväg mot Lida. Det slutade dock i kaos. 2 gånger fick jag först köra några kilometer in på skogsvägar som blev sämre och sämre, lerigare och lerigare, tills de till slut försvann i ingenting och jag fick vända och börja om. På tredje försöket så blev jag envis när skogsvägen förvandlades till stig med nedfallna träd.

Jag orkade helt inte vända igen och tog en snabb titt på kartan på Iphonen och var någonstans där på mitt på långsidan av skogssjön (kom från Råby, för den som följer med) och konstaterade att det inte kunde vara så långt genom skogen till Lida och bestämde mig därför för ett skogsäventyr. Tyvärr var stigen jag hittat allt annat än körbar. Alla nedfallan träd gjorde att jag nog gick mer än cyklade. Detta för att komma fram till ett riktigt sumphål. Sjön gick ända in mot stigen och på andra sidan stigen var en klippvägg. Efter ett tags funderande blev det att använda cykeln nedtryck i dyn som stöttepelare för att hasa sig längs klippväggen. Den fick också agera bro när jag skulle ta mig mellan de trädrötter som gick att kliva på.

Efter mycket uppgivenhet och surhet, men för mycket trötthet för att orka bli arg, tog jag mig till slut igenom och kom till Pålamalm. Inte alls där jag tänkt mig men nu var det bara att släpa sig hem.

Envishet när jag inte orkade vända var inte till fördel för energin och orken så när jag kom hem blev det att lägga sig på köksgolvet ett tag och äta innan jag orkade slänga ALLA cykelkläder i tvättmaskinen. Har tittat lite på kartor nu och inser att det var ett mission impossible att ta sig igenom som jag önskat så nästa gång får jag hålla mig på asfalten lite längre!

Startar 2012 i Hälsingland

Idag har jag också dragit igång träningen inför kommande säsong. Sett att många redan hunnit före mig, men och andra sidan är det många som är kvar i säsongen fortfarande också i och med CX och inte ens har kommit fram till vilan.
Min helvila blev 1,5 vecka och eftersom jag även innan det tränat rätt lugnt ett bra tag så kändes det fullt tillräckligt. Men det var ändå lite motvilligt att dra sig iväg när det var 1 grad, dimmigt och lite rått ute. Blev dock en väldigt fin tur då jag passat på att komma igång när jag är uppe i Häsingland och kunde köra lite gamla bekanta vägar till Bergvik och Gullberg. En runda uppför berget hann jag med och det kändes rent magiskt när solen lyste när jag började närma mig toppen. Det var det enda ställe jag fick se solen idag och det var helt perfekt.Imorgon blir det grusvägscrossande runt Bergviken med Klas, en tur vi snickrade ihop i våras som blev väldigt bra, ska bli skoj!

Grus-Grus-Grus

Kört en 4,5 timmars runda på crossen. Är uppe hos föräldrarna i Hälsingland och passade på att tillsammans med Klas köra runt Bergviken på en lite längre lugn runda där vi såg till att hålla oss ifrån asfalten så mycket som möjligt, något som vi lyckades med riktigt bra, på drygt 11mil kan det inte blivit mer än runt milen på asfalt.
Ruskigt fina vägar och omgivningar här och eftersom man både cyklat och åkt moped på så många av vägarna kan man också varje liten grusväg och kan plocka ut godbitarna ur den Hälsingska kakan. Inspirerande och man önskar att man bodde med möjlighet till såhär fina skogsvägar, då skulle det bli en mountainbike i cykelstallet också!Nu blir det istället väldigt sällan man är i skogen och det märks ju på den taskiga tekniken som inte ens var riktigt bra under min rena MTB-tid. Skillnaden numer är att jag inte ens tycker det är nå roligt när det blir mycket stök och riktigt skakigt.Imorgon blir det runt samma sjö igen, men då på asfalt och racern i form av motionsloppet Bergviken Runt. Ska bli skoj då det är det lopp som på sätt och vis fick mig börja köra racer.

Seg start i motvinden

Det var ett motvilligt psyke som jag tog med ut på ett 3 timmars pass idag. Att det var kallare än vad jag hade trott och en seg motvind att starta i gjorde inte det lättare.
Att starta i motvind tycks vara svårt att få skallen att förstå, hur väl jag än vet att det är motvind tycker jag det känns som jag är supertrög och i kass form, gärna lite småsjuk. Efter ~ 20-30 min började jag dock inse att jag inte var sjuk och behövde vända och under hela passet kändes det sedan bättre och bättre. Soligt och fint var det också. Dock var benen lite småmysko, vissa gånger kändes det som det gick att mata på rejält medan jag fick syra så fort jag reste mig vid andra tillfällen. Men sammantaget kändes det som en bra dag för mitt i veckan distans. Återstå att se vad benen tycker när det ska köras hårda intervaller imorgon.

Försökte åtminstonde

Det var fint soligt väder och temperaturer runt nollan, inget nämnvärt blåsigt och inte alls något problem med föret. Att en sådan gång ha möjlighet att kunna komma ut och köra ett 3 timmars pass mitt på dagen är ju ren lyx!

Jag vet att det var ett förmånligt pass och jag försökte verkligen njuta av det. Jag försökte snegla upp ifrån framhjulet och njuta av Södertörns vägar och solen. Jag försökte ta det bara lugnt och köra lätt och fint utan stress eftersom det ändå var ett distanspass. Men när man visualiserar musklerna som isärsliten kardborre, benen känns som marshmallows när man försöker ge mer kraft, hjärnan gnyler och låren skriker så fort man ställer sig upp, kadensen sjunker och huvudet hamnar på styrstammen så fort det blir det minsta motlut, magen knorrar och vill bara äta; då är det inte lätt att njuta ens av de bästa passen!

Desto mer kan man däremot njuta när man kommer hem och känslan till trots har fått till det pass man planerat. När man sedan dessutom kan se de svenska skiddamerna ta VM-guld i teamsprinten så blir man tillräckligt taggat för att det spinningpass jag ska hålla ikväll kan klaras av.

Bra helg

Det blev en riktigt lyckad träningshelg i Hälsingland. Gamla välbekanta vägar gör alltid gott för själ, humör och energi och när jag dessutom hade lyckats välja en helg då det var temperaturer som fungerade bra för distans även uppe i Hälsingland vart det hela väldigt lyckat.

Snömängderna är verkligen enormt mycket större där än i Stockholm och detta satte sitt spår på vägarna. Att temperaturen pendlade runt nollan gjorde det lurigt eftersom det smälte och rann på vägarna och sedan frös och blev bitvis en lutande isgata av allting. Trots att jag körde med dubbdäck så var vissa nedförsbackar rena ryska rouletten. Däcken börjar dock bli lite gamla så bortflugna dubb, intryckta dubb och stelnat gummi kanske har tagit bort det bästa bitet ur dem, kan vara läge för nya dubbdäck till nästa vinter!

Blev en drygt 3 timmar lång tur på lördag som avslutades med 25min hårdkörning på ett varv som brukar användas på Söderhamns 3-dagars, för att få till vanan att köra hårt i slutet.

Söndagen börjades i sällskap med Klas med han kände snabbt att han förkylning satt kvar i kroppen och valde att vända hemåt igen efter 45min. Jag tryckte i hörlurarna och satt igång musiken och körde på solo på planerade runda. Något som inleddes med 25km isgata i motvind på en helt spikrak väg mitt inne i skogen, inget psykiskt lyft när man är solo! Därefter blev dock vägarna allt eftersom roligare och roligare och efter totalt 5½ timme var jag hemma igen. Kanske mycket på grund av de 2½ Swebar jag bit för bit tryckt i mig längs vägen så kände jag mig fortfarande väldigt fräsch, till och med piggare än vad jag var i slutet på turen dagen innan.

Härligt att känna att tåligheten för de riktigt långa passen finns där fortfarande, bra att ha inför Mallis och säsongen!

Distans inne -> distans i Hälsingland

Eftersom kylan återigen håller ett stadigt grepp så fick jag lov att nyttja min tillgång till spinningsalen och köra distans inomhus igår. Delade upp det i korta block för att bryta av tristessen: Lätt och upp i hög kadens i 5 minuter -> tillbaks till normal i 5 minuter -> tungt och stående i 5 minuter -> tillbaks till normalt 5 min och runt-runt på det viset tills pulsklockan befriade mig genom att visa 3 timmar körda.

Till helgen hoppas jag på att det ska bli lättsammare att klara av timmarna då det ser ut att bli lite lindrigare temperaturer och jag ska upp till gamla välkända trakter och cykelvägar i Hälsingland. Även där skall det bli tolererbar temperatur så även om det är mycket snö så satsar jag på åtminstonde ett äkta, rejält distanspass och ett lite lättsamt kortare på runt 3 timmar. På med dubbdäcken, ner med lite bars i fickan, på med mer kläder än normalt nödvändigt för att inte bli kall av alla timmar och sen ut och köra bara!

Förhoppningsvis får jag lite sällskap av Klas också, bara han nu inte bangar ur på grund av pågående förkylning, isåfall får mp3-spelaren bli mitt bästa sällskap.

Kall, hal och fin förbrännigstur

Hade det inte varit för att det var min chans att få någon sorts träning i helgen så hade jag nog inte kört för det var riktigt kallt imorse. Innan vi åkte till Göteborg så bytte jag dessutom och tog av dubbdäcken i tanken att Göteborg skulle vara mer snö och isfritt, dum tanke! Förutsättningarna hade därför kunnat vara bättre.
Men hoppade upp ur sängen och direkt i cykelkläderna imorse, träning innan frukost för att boosta förbränning. Följde min plan om att dra rakt ut tills jag varit ute länge nog för att kunna vända samma väg hem. Hade tur med min väg för det blev en väldigt fin tur från Örgyte över Partille förbi Jonseryd. Träningsupplägget blev lilla kakan för att se till att hålla hög kadens och det var också ett sätt att hålla värmen lite bättre.

Sista loppet för 2010, sista dagen för 2010

Blev en trevlig tur till Norberg för en lagom tävling i fint vinterväder. Solen lyste lite grann och temperaturen höll sig på tolererbara -7º, tur var väll också det för min lilla förkylning retade halsen tillräckligt ändå.

Var lite chockerande att tävla igen, redan efter ett par kilometer tänkte jag: -Oj, ska det gå så här? Men det fungerade och vi blev direkt 5 stycken som inom kort var nere på 4 och då var det lag mot lag. Jag och Simon för Fredrikshof mot Janne Jacobsson och Jonas Ericsson för Borlänge.

Det blev taktikkörning med attacker och lite småfajt om positioner för att få rätt rulle för att kunna bevaka varsin gubbe. Tyvärr hamnade jag framför Jonas Ericsson, som jag skulle bevaka. Så när jag hade dragit och slog åt sidan så kom också hans attack. Jag var dock helt beredd på det, men när jag reste mig upp för att gå in på hjul och gå med så gick jag över en liten kant i vägen och då slant hjulen och man låg genast och simmade som en liten säl på marken. Tyvärr lyckades jag också dra med mig Simon. Innan vi var på benen och igång igen så var det en 40 sekunders lucka upp att täcka, så det blev ett lagtempolopp istället.

Vi lyckades tyvärr aldrig att täcka upp, de var starka där framme och vi körde ganska jämnt.

Även slutstriderna om placeringarna avgjordes genom vurpor. Först vurpade Jonas med bara nätt 2km kvar så Janne Jacobsson kunde ohotat ta ta hand om segern.

Därefter var det dags för mig och Simon att göra upp om det. När Simon drog igång spurten vart jag rätt förvånad i att genast känna att det här kommer jag att ta. När jag hade spurtat förbi Simon så fick jag dock slå av, för direkt efter mållinjen var vägen avspärrad med bord och fullt med folk och jag kände att det fanns inte en chans att hinna stanna om jag fortsatte hela vägen in. Simon körde däremot ordanoga ända in i kaklet. Han hann komma tillbaks och förbi över mållinjen för att sedan braka rakt in i folkmassa och bordet. En äkta spurtare satsar 100% och fick även utdelning för det.

Utecykling

Igår var det egentligen dags för ett distanspass ute. Men med rådande väder så kändes det inte särskilt aktuellt. Egentligen håller jag min köldgräns vid -8º, är det kallare stannar jag inne och egentligen redan under -5º börjar jag bli väldigt tveksam.

Igår bestämde jag mig för att samla lite timmar genom dubbelpass istället, hade ändå ett spinningpass att hålla på kvällen. Men trots att det var kallar än min egna gräns så kände jag mig sugen på att köra lite ute, vädret såg trots allt lite lockande ut med vindstilla och sol. Jag jobbade dessutom hemma just på grund av att jag ska kunna köra ute på dagen när det är ljus.

Tänkte att jag kunde ta ett lite kortare pass ute så hann jag inte bli helt genomfrusen och började därmed klä på mig, det blev ingen dålig uppsättning kläder: Skinz (istället för långkalsonger) cykelbyxor, långa tights, tjocka sockor, skor, skoöverdrag, långärmad underställströja, cykeltröja, vinterjacka, stora tjocka "krabbfingrade" handskar, buff, rånarluva och cykelglasögon. Med allt detta var jag så pass vadderad att det knappt behövdes men naturligtvis en hjälm ovanpå det också, min gamla äldre modell som är större för att få plats med rånarluvan.

Med allt detta på så vaggade jag sedan iväg ner till crossen och kände mig som en michelingubbe när jag rullade iväg. Helt säker på att om jag hade lagt av kedjan och bara trampat luft så hade jag ändå gjort av med massor med watt bara för att böja kläderna när jag satt på cykeln!

Men det fungerade och jag klarade att hålla mig ute i 1½ timme innan fötterna började bli riktigt kalla, de och näsan var faktiskt enda bekymret, i övrigt var jag så pass varm att jag funderade på att knäppa ner cykeltröjan något. Fötterna skulle man kunna uppdatera sig lite på med endera riktiga vinterskor eller med elsulor. Frågan är hur man klarar näsa och kindben på ett vettigt sätt?

Fast å andra sidan så blir det inte vettigt även om man skulle komma på en lösning. Får hoppas på att vintern och kylan snabbt försvinner och det blir en mer Stockholmstypisk vinter med runt 0º och vägar som visserligen är vita, men enbart utav salt.

Underbara distans

Sedan jag har fått tillfälle att köra ett distanspass även mitt i veckan i dagsljus så har jag änn mer upptäckt vilken underbar träning distanspass är, till på köpet så känns det som ett träningsform som min kropp svarar riktigt bra på.

Visserligen så är det 3 timmar som jag klämmer in på veckopasset precis på gränsen till vad som kan anses långt nog för att räknas som distans. Men det man vill åt, att bli trött av att köra på lugnare internsitet och inte bränna så mycket kolhydrat och istället lära kroppen använda fett och dessutom lära sig fortsätta köra när man är riktigt låg och trött, det kommer jag åt ändå. Särskilt eftersom jag kör passet när det normalt vore lunchtid vilket gör att när jag kommer hem är det långt efter den tid då kroppen normalt är van att äta lunch. Därmed är man redan långt nere i kroppsreserverna och kämpar.

När man går på de sista reserverna och nästan kryper in genom dörren och direkt fram till skafferiet så känns det som man verkligen blivit sliten av passet. Fördelen här är att så snart man fått i sig något vettigt att äta igen så rycker man upp sig rejält. Något som jag framförallt märkt är känslan i benen.

Efter ett av dessa pass är jag för det mesta tröttare i benen på kvällen jämfört med intervaller, särskilt i trappor. MEN, dagen efter känner jag mig närmast bättre i benen än innan passet, jämfört med intervallpass där tröttheten hänger i längre och påverkar, om än i mild grad, egentligen ända fram till vilodagen.