Mästerskapen och Marmotte

Så har svenska cykelförbundet fått tag i arrangörer till mästerskapen såväl på ungdoms-, elit- som veteransidan. Väldigt skönt att det inte blev samma ovisshet som ifjol men lite olyckligt att det kolliderar något.

Nästa säsong

Nästa säsong har så långsamt börjat ta form i min skalle, varit ett väldigt blankt papper ett litet tag efter 2014-säsongen där alla möjligheter kändes troliga men nu har jag bestämt spår.

Mer bilder, La Marmotte

Köande på morgonen i Bourge d'Oisans. Bortom husen var själva startlinjen

Den vätskestation som jag hade extra tillträde till på toppen av Glandon, Cola, Gel, Bars, Banan, vatten fanns inför nedfärden

Nedfärden från Gladon (där tiden stoppats så alla skulle ta det lite lugnare)
Mellan starten på högersidan och vägen i vänster på bild hade MÅNGA hunnit få punktering

På väg upp mot Col De Galibier, ett kalt landskap vilket erbjöd vind och sol möjlighet att komma åt. Mot toppen blev det lite svalare (om än inte alls kallt) och det låg också lite snöhögar i vägkanterna.

Toppen av Galibier och den underbara nedförsåkningen väntar. Observera killen mitt i bild som står med cykeln riktad nerför men är för trött för att ens orka rulla iväg.

Tillbaks uppe på Alpe d'Huez igen och mitt i bild ligger hotellet jag bodde på, L'Ecrin d'Huez

La Marmotte: Stolt att ha gjort det, missnöjd med tiden

Då är det avprickat på listan, ett av de hårdare cykelloppen: La Marmotte.

En fantastisk upplevelse på många sätt, fantastiska vägar, fantastisk natur, fantastiska berg och fantastiskt jobbigt! Men för att börja med något viktigt, hur gick det?

Jag är faktiskt stolt att ens ha tagit mig igenom, så pass tufft var det. Särskilt med så dålig vana ifrån berg och värme som jag hade, vilket var det som ledde till det jag inte är nöjd med. Det tog alldeles för lång tid. Jag hade siktet inställt på 6:30 och ville i alla fall in på 7 timmar, men missade grovt med 7:46.

Men nu tar vi det bit för bit, det blir långt det här…
Start -> Gladon
En evigt lång kö med cyklister släpptes grupp för grupp iväg ifrån Bourge d'Oisans. Jag hade inte lyckats i mitt försök att prata till mig en bättre startgrupp utan fick starta långt bak. Hade trott det skulle vara OK ändå men även om det inte var kö fick man inte heller någon klunga att köra i utan körde ikapp och förbi grupp efter grupp.

Glandon
Kändes bra och jag hittade en ganska lättsam rytm, men körde hela tiden om i vänstra omkörningsfilen, nästan i diket ibland. Pulsen var så kontrollerad att jag funderade om jag tog det för lugnt, samtidigt som jag körde snabbare än 99% av alla andra så jag undrade om jag körde för hårt.

Fick gott om energi från övre delen av Glandon som nog var den finaste på hela banan (också därifrån bilden är)

På toppen hade arrangören jag anmält mig genom depå. Eftersom det var tidsstopp hela nedvägen av Glandon (som bedömdes som för farlig, någon dog där ett tidigare år) tog jag det lugnt och fyllde på. Spännet på min sko gick också sönder på nedvägen så jag passade på att stanna till vid en servicebil och få ett band knytit runt skon så den satt på plats. Var nog också bra att det var tidsstopp så folk tog det lite lugnare ner, i början stod ändå folk i varje kurva som fått punktering av för varma fälgar vid inbromsning.

Platten, Glandon -> Telegraph
Återigen fanns ingen grupp att köra med, kom ikapp grupp på grupp och la jag mig bakom dem gick det oftast 30 eller under, så bara gå fram och fortsätta köra för att det inte skulle bli totalt stiltje. Sista kilometrarna kom jag iallafall ikapp en grupp som höll dryga 35 och kunde ligga lite i klunga.

Telegraph
Egentligen bara en delfas utav Galibier och eftersom jag visste att det var långt uppåt kvar fortsatte jag på samma sätt som i Glandon, väldigt kontrollerat men i omkörningsfilen. Kändes bara bra tills de sista 3 kilometrarna, då började det strama lite i knävecket. Fick variera mycket mellan sittande och stående och fyllde på vatten på toppen för att kunna dricka mycket och hålla eventuell kramp stången.

Uppför Galibier
Den högsta toppen, dryga 2500möh. Vackert, öppet och soligt. Försökte hitta kraft ur omgivningarna men de öppna omgivningarna gjorde också att det blev blåsigt. Det var värt att spurta 10-20m uppför backen för att ta en rygg de bitar som var motvind. Att det var så öppet gjorde också att det blev rätt varmt, något jag nu med säkerhet konstaterat att jag inte tål så bra. Mycket svett och därmed saltförlust och till slut fick jag ge upp och stanna och skaka ur när det krampade från knävecken och uppåt i bägge ben. Knäppte även upp skorna då de gjorde rejält ont av hotspots (aldrig haft det i Bont förr, sulorna och iläggen från bikefitten som var för varma?) När det värsta lagt sig fortsatte jag i maklig takt upp till toppen, funderandes på vilken idiot som fått för sig att det skulle byggas en väg där. På toppen blev det stopp för att fylla på mat och vätska och få på väst och armvärmare för den lååånga nedfärden

Galibiers topp - Bourge d'Oisans
Vilken utförslöpa! Den var oändigt lång och dessutom lättåkt med snabba svängar. Lite synd att jag inte hade kört den tidigare så jag vetat hur pass man kunde stå på, men ändå en sjukt lång njutning! Lite grumlades dock njutningen av vetskapen att jag hade Alpe d'Huez kvar framför mig. Med känslan i slutet av Galibier i minnet var jag lite rädd att jag skulle behöva stanna 21 gåner på vägen upp, en per sväng.

Alpe d'Huez
Helt plötsligt bar det iväg uppför igen, var faktiskt inte riktigt beredd när det plötsligt small till. Utförsåkningen hade dock gjort att jag hade återhämtat mig lite och de 3 första serporna gick riktigt bra. Blev lite stärkt av vetskapen att de är något av det brantaste på Alpe. (Men efter att ha plågat min stackars lilla hyrda Peugeot 107 uppför dagen före visste jag att det var inte mycket lättare det blev därefter.) Gick långsammare och långsammare och jag började styra helt utefter de skuggia partierna för att hålla mig lite svalare. Halvvägs upp tog det så stopp. Kramp i bägge ben igen och så pass till hot spots att jag skrek när jag spände upp skorna. En till kille stannade brevid mig, såg dödsångesten i hans blick när jag svarade 7km på hans fråga om hur långt det var kvar.

Plågade igång mig igen och tog det lugnt men fick stanna till i vätskedepån i Huez med ny kramp. Ett glas vatten över huvudet gjorde susen, det var verkligen värmen som dödade mig! Fortsatte och när jag passerade skylten med Alpe d'Huez lyckades jag pressa upp lite mer tempo för att gå i mål med lite stolthet på storklingan.

Efter
I målområdet gick jag och köpte en souvenircykeltröja och även om jag är missnöjd med tiden räckte den till guldmedalj. Tänkte att nu har jag den, nu är det gjort, aldrig nånsin mer! Fotsulorna ömmade så jag knappt kunde gå resten av kvällen men benen var faktiskt relativt fräscha. Egentligen inte så hemskt konstigt för även om det var det jobbigaste nånsin var det inte så intensivt, körde aldrig på rött på det viset. I inledningen tog jag det lugnt av respekt för vad som komma skulle och sen hindrade kramp och fötter mig.

Därför har jag redan dagen efter börjat fundera på att (någon gång) göra om det och göra det bra!
-Ett träningsläger i berg inför.
-Slänga vatten över sig så ofta chansen ges för att tåla värmen något bättre.
-Sportdryck med i fickan så man kan dricka annat än vatten (främst då salter mot krampen) även efter att första 2 flaskorna är tomma.
-Komma ner några dagar före så man hinner vänja sig vid värmen och slipper ladda dagen före med en hel dag med resstress och inget annat än godis mellan frukost 6 och middag 19:30.
-Inte ladda inför med semester inklusive daglig öl och vin och tillhörande viktuppgång

Mot La Marmotte

Då är det dags att uppleva de Franska bergen. Efter en veckas semester med mer vin och mat än vanligt har jag inte riktigt W/Kg med mig. Det brukar inte resultera i så stor skillnad i de svenska backarna men de Franska bergen är ju något helt annat. Har inte heller kört något distanspass på ett tag och så lång tid som Marmotte kommer ta har jag inte kört på en halv evighet. Distans har dock aldrig varit något särskilt bekymmer för mig så det oroar föga. Har påsen med gelegodis (bra med kolisar/gram) redo så det är bara att tanka.

Både tyngre folk och de med sämre watt tagit sig igenom La Marmotte så om jag bara hushåller med krafterna på rätt sätt ska det nog gå bra. Tyvärr har jag inte möjlighet att pace'a mig på watt som jag hade tänkt för wattmätaren får, sedan Gottne linje, av någon anledning inte kontakt med min Garmin. Vet inte om det är wattmätaren eller Garmin'en det beror på men nytt batteri i wattmätaren hjälpte i alla fall inte.

Det gör iallafall att jag kan släppa blicken ifrån cykeldatorn och istället njuta av omgivningarna som verkar kunna bli något alldeles extra.

Men va F*N!!

Har 2 huvudsakliga mål inför 2012, och kan du inte ge dig på att de skall sammanfalla samma datum!

SCF meddelade att Veteran SM skulle hållas i Halmstad igen den 2 - 4:e Augusti. Eftersom det var samma datum som Veteran NM ska hållas i Järvsö så förstod jag att det skulle flyttas men tänkte att det nog inte blir så långt i tid det flyttas.

Därför tog jag chansen att äntligen ta mig för och boka La Marmotte, ett lopp över Telegraph, Gallibier och Alpe D'Huez som jag velat köra i flera år men aldrig kommit mig för att göra. Skyndade mig att fixat anmälan när de släpptes eftersom det brukar bli rätt fullt och bokade även en flygbiljett så jag skulle hinna få vettiga priser och restider.

Men vad händer? Jo, såklart så flyttar SCF VSM till Härnsösand och lägger det 6-8 Juli, precis när jag kommer vara i Frankrike. Så alla mina planer om att kunna vara med och slåss om pallplatser i de 3 disciplinerna som jag hade tänkt mig går åt skogen. Nu blir det Thåström resten av dagen!