Hofvets klubbmästerskap

Tyvärr mycket som krockade denna helg, avslutning på veterancupen, sista deltävlingarna i seniorcupen och samtidigt gick även Fredrikshofs klubbmästerskap. På grund av lämplighet och närhet till banorna men även att jag tycker det är så roligt att köra så blev det klubbmästerskapen för min del, med rätt bra utdelning.

VSM - Formen som försvann i värmen

Har alltid svårt att pricka formen till exakt rätt helg men den här gången kändes veckan inför lovande, vilket leder till något annat som kan vara farligt, förhoppningar. Men varken form eller förhoppning gick i lås, som det verkar tack vare VSM-helgens värmebölja.

Mästerskapen och Marmotte

Så har svenska cykelförbundet fått tag i arrangörer till mästerskapen såväl på ungdoms-, elit- som veteransidan. Väldigt skönt att det inte blev samma ovisshet som ifjol men lite olyckligt att det kolliderar något.

UWCT final Ljubljana (Master VM)

Ett ytterligare mästerskap kört utan framgång. Denna gång VM vilket var en upplevelse som räcker till för att uppväga besvikelsen av prestationen.

Veteran-SM Värnamo

Ny mästerskapshelg i och med att Svenska mästerskapen lite omvänt gick efter Nordiska mästerskapen. Även nya grusade förhoppningar om mästerskapsmedalj.

Det var inte med någon särskilt road min jag hade sett över banorna i Värnamo, utslagsgivande var inte vad man hade satsat på.

Nordiska Master Mästerskapen

Landslagsuttagen både i tempo och linje till Nordiska mästerskapen som gick i Sandefjord i Norge på vad som såg ut att vara ganska platta och lättåkta banor på pappret, men som i verkligheten var rätt tuffa.

VSM värmechock

Väderprognoserna för sista dagens linjelopp var inte densamma mellan någon av de gåner jag tittade, allt mellan sol, regn, hård vind och närapå vindstilla utlovades.

Slutresultatet blev lite regndroppar innan start och sendan en något tilltagande vind och tokvarmt, 30º mot slutet. Var inte riktigt beredd på att det skulle bli så varmt och insåg inte riktigt hur varmt det var förräns i slutet heller. Hade jag gjort det kanske jag hade bäljat i mig den mängd vätska som behövts. Tyckte ändå jag hade tillräckligt när langning var ordnad så jag hade totalt 4 små flaskor, men 2 liter på 13,5 mil i den värmen är ju när man tänker efter lite klent.

En väldigt avvaktande och försiktig körning inledningsvis. Jag kände mig ändå rätt bra och var framme och försökte göra det lite jobbigt genom att sätta lite mer fart på några kantvindspartier och med fartökningar ut ur kurvorna. Men inget som varade något längre.

Det tog några varv innan det började bli något allvar av körningen. Lite körning i toppen på backen i kantvinden, nån enstaka tempoökning i backen och Torbjörn Jansson, CK UNI, som nog tillbringade mer tid precis framför klungan än i den.

Efter ca 8 mil började jag ana att det var mer allvar i körningen och att snart nog skulle avgörandet komma. Ser att Nils Karlsson, CK Ceres, och Jan Åhlin, Alnö Race Team, drar iväg uppför backen och framför dem finns redan en liten grupp. Var så inriktad på att göra något mot toppen på backen att jag inte riktigt var sugen när de gick trots att de gick precis framför näsan på mig, 10 sekunder senare inser jag mitt misstag när gruppen framför seglar iväg. Försöker desperat få igång ett samarbete i klungan så jag inte ska missa tåget men det är redan för sent, tåget har lämnat stationen och jag satt på åskådarbänk.

Går iväg i en liten 4-manna grupp när klungan lagt ner fullkomligt och tänker att det åtminsone är bättre än att sitta kvar i den avslagna klungan. Men en decimerad klunga jagar ikapp mot slutet på backen näst sista varvet och då har jag precis tagit spektakulärt slut i värmen. Börjar krampa och sista varvet är jag faktiskt riktigt glad att vår gruppettoklunga är så uppgiven, för jag kan inte göra annat än försöka hitta olika sätt att trampa som motverkar krampen.

Spurten känns helt onödig och omöjlig så jag bara ser till att ta mig med in utan att tappa klungan.

Efter mål krampar det både fram och baksida lår om vartannat. Ligger raklång på marken i skuggan bakom vår bil runt en halvtimme bara för att undvika mer kramp. Lyssnar samtidigt på avstånd på prisutdelningen i vår klass och i H40 där partempokompis Jonas Lorenzi plockar guldet och Hofvet blir bästa VSM-klubb, hurrar lite för mig själv.

Blir inte människa igen förrän ett par timmar senare när jag fått i mig en glass för lite intern nedkylning. Gillar egentligen att cykla i sol och värme men helt tydligt är det inte optimalt för min prestation.

Partemposilver

VSM's andra dag var det dags för en för mig helt ny tävlingsdicsiplin, partempo. Fått till en handfull träningspass i grenen med Jonas Lorenzi så vi hade fått till hur vi skulle köra och vi kände varandras körstil sedan såväl träningspass som tävlingar. Det gjorde att vi kunde få till en rätt bra körning. Tror inte det är mycket, om ens något, som vi skulle ändra i körningen om vi fick chansen.

Jonas tillförde ett par fräscha ben och är vansinnigt stark i slakmotorna så någon gång trodde jag att jag hade blivit helt stekt, men såfort det blev slätt eller medlut så kom kroppen tillbaks och det bara att fortsätta bomba på. Att det var så pass kort som 2 mil var givetvis förlåtande också. Kanske tur det för jag kände mig ändå som en urvriden trasa vid målgång, men var en glad trasa för såg en tid på datorn som vi kände oss riktigt nöjd med. Den nya dicsiplnen var en riktigt rolig bekantskap och jag tackar Jonas för lånet av hans starka ben!

TIden räckte till ett silver och att det "bara" skiljde ~30sek upp till segrande tempokanonerna Johan Lindh och Niclas Fagerlund kändes också som ett kvitto på att vi genomfört ett bra lopp. Där fick jag även min mästerskapsmedalj (även om vi egentligen inte fick någon medalj på plats, får hoppas på posten där) vilket lugnade mig lite i självkraven för detta VSM.

VSM tempo

En tråkig 4:e plats på tempot. Visste att det skulle behövas ett bra lopp för att nå pallen, var därför väldigt amitiös från start och körde lite nybörjarmässigt med en alldeles för hård start. Satsade rejält i backarna i början som varade nätt 6km. Sen var mitt bästa krut förbrukat och resten blev en smärtsam resa.

VET att om jag börjat vettigare hade jag fått ut mer fart för mindre smärta. Tar dock någon sorts skev tröst i att jag var så långt efter 3:an att jag hade misst pallen även med ett bra lopp på min egen cykel (som jag nu är lite less att vänta på)

Sitter nu på en kajkant vid vårat underbart belägna boende just vid havet och försöker samla kraft för nya tag imorgon med nytt försök i jakten på mästerskapsmedalj.

Nordiska gubb och gumm mästerskapen

På väg hem från Danmark, varit en trevlig tävling på fina avstängda banor i perfekt väder.

Tempot kändes som det gick rätt bra om som jag kunde plocka ut rätt bra ur kroppen, inget att egentligen klaga på, mer än att jag helt enkelt var för klen. 4:e plats med 13sek till pallen och 21 till silvret. När det är så nära får man ett litet sug att verkligen tempofokusera, men linjelopp är lite för roligt för det. Det som stör mig är att många av de äldre gubbarna ger en storstryk. Till och med en H65 spöade mig. Pensionärsdäng, ska det behöva vara så?!?

Inför linjeloppet var det mycket snack om danskarna och att det skulle bli stenhårt, mycket attacker och körning redan från startskottet. Värmde därför upp lite mer än vanligt för 12mils linje och sprätte direkt upp i spets på klungan vid startskottet för att vara beredd. Där fick jag sedan ligga och mjukisköra nästan hela första varvet. De attacker som gick var mina landslagskamrater aktiva och med på. Backen vid varvning var det första stället där det blev riktig hårdkörning men eftersom mina landslagskollegor hade täckt tidigare så var det första gången jag behövde sträcka ut benen och då gick det bra.

Vid varvningen därpå går ett par iväg som jag attackerar upp till och vi får en lucka och ger det lite halvallvarlig körning. Dock tar klungan det också på allvar så vi får bara nätt 1/2 varv i frihet. När de kommer ikapp kommer kontringar från några spridda åkare, det visar sig bli rätt attacker för de samlar ihop sig till en 5-manna grupp som sedan får göra upp om segern. När jag ser mig om i klungan ser jag att den minskat rätt rejält och tyvärr har också mina landslagskamrater droppat av. Det gör det betydligt svårare att få igång en bra jakt. Det är mest en norsk landslagsman och jag som försöker köra med lite hjälp av Karl Pamp (Team Magnus) och några andra spridda åkare.

Mitt ena flaskställ lyckas också skallra lös så först försöker jag titt som tätt skruva in skruven med fingrarna och flaskan i munnen halkandes bakåt i klungan. Efter några sådana omgångar tappar jag flaskan men tänker att då är det ingen tyngd som gör att flaskstället lossnar. FEL! Plötsligt känner jag att något tar emot när jag ska trampa och ser att ena skruven försvunnit från flaskstället som nu är lös och ivägen. Rasar genom klungan och svär över att behöva bryta för en sån sak. Med lite desperat våld lyckas jag dock till slut trycka fast den upp och ner och ur vägen. Har också sån tur att det är ett medvindsparti så efter nån kilometers jakt i 45 är jag ikapp klungan igen.

Återupptar lite körning med norsken för att köra ikapp 2 ytterligare som gått iväg. Kommer ikapp dem lagom till sista varvet som sedan blir en rätt lugn historia. I sista backen försöker alla lägga sitt krut över krönet och i nedförslöpan mot mål. Kommer in som 9:a och är lite besviken över att ha missat rätt utbrytning en dag som kändes rätt bra.

Efter ett litet tag med snack i solen så känns det ändå som det varit en skön bra dag och jag försöker glädjas åt att det kändes och gick mycket bättre än förra året jag körde NVM i landslagskläderna

VNM linje, draghäst

Det blev inte alls som vi hade tänkt inom H-30 landslaget på linjeloppet. Vi hade en taktik att vara offensiva och om det gick iväg någon grupp där vi inte var med skulle vi genast agera för att köra in. Vår storspurtare Henrik Lundberg sparade vi som spelkort om det hela skulle sluta med klungspurt.

Började på rätt spår med att vi la in ett fint gäng attacker de första varven, allt som oftast hårt bevakad av norska landslaget. Men inget bet riktigt. Körde också ikapp nån utbrytning vi missat och det gick utan större problem.

Något som dock bet var smygattacken av Jone Ellingsen. Alla såg när han kom tuffande längs klungan, men ingen trodde riktigt det var en attack för han körde inte så mycket snabbare än oss andra. Sedan sa det bara poff så hade han dragit ifrån och kört ikapp CK Ceres cyklisten (som lite tidigare stuckit lös solo) och innan vi visste ordet av hade de 30 sek, bara att gå fram och jobba.

Att köra ikapp dem visade sig dock vara ett rejält jobb, tror det var drygt 3 varv vi slet på. Eftersom vi tog på oss uppgiften så fick inte heller någon hjälp, alla andra var bara tacksamma att få en bekväm resa. Dragjobbet gjorde att det inte fanns mycket över till backen så den blev riktigt slitig, som tur var trivdes jag bra i sista delen på backen så jag kände mig alltid OK över krönet.

Hur som helst kom vi aldrig ikapp utan det hela slutade med att Jone vann 7 sek före CK Ceres och 17 sek före vår klunga, där vår spurtarHenrik inte riskerade mer för en 3:e plats när han började trassla in sig med andra på det trånga upploppet, utan slog av. Själv var jag trött, slutkörd, less och besviken längre bak i klungan.

Sa ju tidigare att jag ville "lämna allt på banan" och det gjorde jag visserligen, men på helt fel sätt, totalt utan utdelning.

VNM Tempo

Första tävlingen i Veteranlandslaget är nu körd och det blev tyvärr ingen vidare prestation av det.

Började med stress till start då arrangören bara hade en nummerlapp till mig och jag insåg 10min innan start att det var linjeloppsnummret. Det hela löste sig dock med "goda marginaler", 2 min innan start fick jag godkännt att köra med linjenummret och hade fått den pånålad.

Under loppet fungerade visserligen pulsen som den skulle och gav lite goda förhoppningar, men det var också allt som fungerade. Jag tyckte jag tog i och slet för allt jag var värd, men watten bara sjönk och sjönk och jag blev bara mer frustrerad för var kilometer

Avrundade som mitt sämsta tempolopp för året, på ett tillfälle när jag toppat och hade tänkt göra mitt bästa. Oroande, speciellt när jag inte alls kan förklara det.

Nu har jag dock grävt ner mig tillräckligt länge över detta. Det är dags att putsa av sig och fokusera om för linjet imorgon. Då jä...r!

Svealandsmästerskap

I helgen har det varit Svealandsmästerskap och banorna i Södertälje (som för den delen skall användas till SM nästa år) känner jag väl eftersom jag då och då kör förbi där när jag är ute och tränar. Också banor som jag tycker är alldeles lagom rullande och böljande, bortsett då möjligen från de småvarv som används i slutet på linjebanan, de tar ut sin rätt alldeles för väl i mina stackars ben.

Började med tempo på lördag och på vägen dit försökte jag trösta mig med att det är bättre att köra tempo än linje i det trista regnväder som rådde. Sträckningen kräver lite taktik då det är en tempomässigt hyfsad backe tidigt där det gäller att köra precis lagom hårt så man inte tappar för mycket tid men ändå orkar köra på för fullt resten av sträckningen där det går att hålla rätt bra tempo. Målbacke tycker jag är lite taskigt på tempolopp men och andra sidan är det inget mer att tänka på då heller, bara att använda det sista för att försöka ta sig upp.

En titt på startlistorna innan loppet hade avslöjat att fältet inte var mycket starkare än att man skulle kunna hamna hyfsat till men jag blev ändå förvånad när jag var på väg till resultatlistorna och fick höra att jag hade bråttom för jag skulle upp på pallen. En pallplats är alltid en pallplats och det kändes väldigt roligt!


Dagen efter var det dags för linje. Bättre väder och vi hade årets största lag då hela elitlaget plus lite bonus var med. Taktiken var offensiv och som de flesta andra lag planerade vi att vi måste vara med när något händer. Det lyckades ganska bra då det redan under första milen började delas upp och jag fanns med i en främre grupp tillsammans med Simon. Vi var 7 stycken och jagade en grupp om 3 framför oss. Idel starka namn så jag anade att det skulle kunna fungera och sa åt Simon att ta det lugnt och spara sina krafter. Visste att han hade god form så jag fokuserade på att göra så mycket jobb i utbrytningen att ingen klagade över att Simon bara satt med.

Vi samlade ihop oss med de 3 därframme och det blev lite taktiskt och gnälligt ett tag vilket passade bra då jag redan hade börjat känna mig stekt. Jag och Simon fick turas om att täcka några attacker innan Simon kom iväg och fick en bra lucka tillsammans med Daniel Lundvall från Vallentuna. Passade ännu bättre då jag helt kunde strunta i att gå med runt i vår grupp bakom.

På långvarvets rejälaste backe blev det dock riktigt hård körning och när Jonas Ahlstrand ifrån Team Cykelcity gick iväg kände jag mig på gränsen till att explodera bara av att gå med i gruppen så jag klarade inte följa attacken. Något som grämde mig då jag visste att det innebar att Simon skulle få det rätt tufft där framme. Vi var nu uppdelad i 2 grupper om 5 och avståndet framåt växte fort samtidigt som det visade sig att vi hade evigt avstånd bakåt och var därmed säker åt det hållet, extra säker när vi kom in på kortvarven och lyckades varva och därmed plocka av klungan.

Jag siktade in mig på att på något sätt försöka överleva de 6 gångerna uppför målbacken:
Första gången gick det jämnt och snabbt, låg på gränsen till kramp men var kvar och kände att jag snabbt återhämtade mig så fort det planade ut lite.
Andra gången blev det attacker och precis på snöret lyckades jag hänga med, Gustaf Wangel från Valhall släppte men lyckades komma ikapp igen.
Tredje gången gick det lugnt upp och jag var evigt tacksam.
Fjärde gången bestämde sig Alexander Gingsjö, Vallentuna, för att det skulle gå jämnt och hårt igen och halvvägs upp fick jag slänga mig åt sidan med kramp och var tvungen att frihjula lite för att kunna sträcka ut benet.
Femte varvet var jag själv och höll mig på gränsen just under kramp.
Sjätte varvet var äntligen det sista och jag blev frånkörd uppför av några småbarn i publiken, ville bara i mål!

Lagom tills jag kom i mål var det dags för prisutdelning och till min glädje visade det sig att jobbet hade gett utdelning Simon hade fått nytta av sin form och lyckats knipa en pallplacering och bronset. Vackert, kändes som en till bra dag på Svealandsmästerskapen!

Resultatlistor finns här

Mer än planerat

SM-helgen är nu över och den blev för min del utökad så den blev längre och innehöll fler tävlingar än först tänkt.

Började med Tempo-SM på Onsdag som jag bloggat om tidigare.

På fredag var det sedan det årliga regn-racet på vad jag måste klassa som en fruktasvärd bana. Först en smal och rejält utslagsgivande backe och därefter bara rakt, brett och platt i flera mil in till varvning. Med dålig motivation för att kämpa redan när jag klev upp så kändes det som ett hopplöst lopp. Höll också på att ge upp redan på första varvet då jag fick öva trackstand mitt i den brantaste delen av backen där det blev totalt stopp, för att sedan dra igång på max och tokjaga i ½ varv innan jag var inne i klungan igen. Därefter kom regnet och gjorde att jag blev så kall att jag gick ner till bilen och efterfrågade kläder (trots att jag visste att jag inte hade lagt några extraplagg i servicebilen), bara för att få köra mig lite varm i färden upp från servicebilen.

Som tur var lyckades jag få en jacka vid langningssträckan så jag slapp kliva av pga nedkylning. Nu hjälpte det inte så länge ändå för 4:e gången i backen gav jag mig, delvis pga brist av psyke, och körde sedan bara klart varvet och klev av.

På midsommardagen blev det Soldivarvi för första gången i min nu ganska långa cykelkarriär. Kanske mest för att ha något att göra denna mellandag innan vi skulle till Falun. Där flög jag dock av illa kvickt och körde sedan bara på tills klungan varvade mig halvvägs in i loppet.

Avrundade sedan det hela med Cykel & Fjäll Grand Prix. Ett 138km lopp med flera avsnitt grusväg och en kuperad profil. Starten ut genom Falun var med en fartglad master så det blev hård start och vid första grusvägssträckan flög det flaskor till höger och vänster och det punkterades här och där. Många tycktes också tro att det inte var möjligt att svänga när man cyklade på grusväg för många var så kopiöst försiktiga att man kunde avancera massor bara genom att fortsätta trampa. Första bergspriset var också på ett grusvägsavsnitt och där hade jag det riktigt tungt och hamnade i en jagande grupp, som tur var gick det ihop i slutet på den snabba utförskörningen. Därefter kändes det faktiskt bara bättre och bättre när jag låg i den klart decimerade klungan och såg den oerhört märkliga offensiva körningen där det på en lång rak lättåkt utförsåkning attackerades gång på gång ifrån vår lilla avhängda grupp (Cykelcity hade 1 och 1 skickat iväg nästan hela sitt lag i utbrytning framför) Det kändes som värsta möjliga ställe att försöka komma loss och jag ska erkänna att jag dessutom inte hade koll på att det inte var så värst många som var loss framför oss, så det faktiskt fanns lite placeringar att köra om.

Fick lite distraktion i mitt flaskställ som nästan hade skakat loss så de sista 5 milen åkte jag och försökte skruva tillbaks skruvarna så det inte skulle ramla av, hade kunnat leva med att bli av med det men ville inte riskera att det skulle ramla in i vevpartiet och ställa till det.

De sista backarna kändes kanske som de bästa backarna under denna säsong men det kan också ha varit att det inte gick så vidare hårt i min grupp. Hursomhelst var det väldigt skönt att avrunda en annars ganska dålig helg på ett bra sätt, så man har lite positiv energi med sig fram mot U6, som ligger härnäst.
Resultat SM
Resultat Cykel & Fjäll

Tempo-SM, mest bara smärtsamt

Första delen av SM är avklarat, tempoloppet är kört. För min del började det kännas nog med ca 4 km kvar … till vändpunkten.
5 mil är en väldigt lång sträcka att köra tempo, den smärta man hinner känna på vanliga tempolopp hinner växa sig så mycket starkare på de extra 2-3 milen!Något av de svåraste är dock att lyckas hålla full koncentration hela vägen, att inte börja tänka på annat och släppa av lite på smärtan kräver oerhörd fokus när man ska hålla på i över en timme (alldeles för mycket över i mitt fall)Inte ens att han en skrikande kuban i servicebilen bakom mig hjälpte sista biten, allt jag kunde tänka på då var hur ont det gjorde i baken av alla slag jag fick från mitt bakhjul, som var format som ett ägg vid det laget.Att ta sig av cykeln vid målgång var en första utmaning, och att försöka rulla ur efteråt gjorde så ont i sätesmuskeln att jag gav upp, särskilt som man fick ständiga slag av det ovala ägghjulet.Klev av och konstaterade sprickor i diskhjulet som gjorde att hjulet säckat ihop, så nu blir det jakt på nytt.

Svealands linje

Förutom ett klubbmästerkskap i Tempo var linjeloppet på Svealands den sista tävling jag tänkt köra denna säsong, med den senare tidens sedvanligt svaga skalle för linjelopp så anmälde jag mig som en av de som skulle vara med på de tidiga vågerna utav attacker. Vi hade sett ut Valhall och Vallentuna som de klubbar som vi främst var tvungen att ha koll på, och skulle se till att alltid ha folk med i de attacker som mycket riktigt kryddade starten av loppet.

I den första gruppen som kom iväg och fick ett ihållande avstånd hade vi Joel med så "so far so good". Vi beslutade att trots det gå upp och köra lite lagom i klungan för att hålla dem inom avstånd för att kunna attackera upp någon mer.

Efter nätt ett varv på detta sätt så gick mycket riktigt en till grupp iväg där vi fick med Emil, tyvärr fick Vallentuna med 5 och Valhall 3 så de var i numerärt överläge i en stor och stark grupp därframme. Det blev snabbt väldigt tydligt att resterande klunga inte skulle ha med toppplaceringarna att göra

På grund av det så blev det också bitvis väldigt tråkigt och jag funderade faktiskt på att rulla av vid ett par av varvningarna eftersom det ändå var poänglöst. Borlänge CK förgyllde dock ett varv genom att deras 2 stack iväg på lite partempo och agerade därmed lite utav harar för attacker och jakt bakifrån, vilket lyfte underhållningen och humöret.

När Borlänges killar var inkörd så körde vi snart därpå också ikapp Joel, som gjort sitt i utbrytargruppen och fått släppa. Vad som än värre var, ett ½ varv senare så kom vi även ikapp Emil som också fått ge sig mot det numrära övertaget Valhall och Vallentuna hade därframme. Vi hade alltså tappat våra gubbar därframme och utbrytarna hade stort avstånd, taskigt läge men inte mycket att göra. Vi spelade våra kort enligt spelplanen och gjorde det på rätt sätt, vi hade bara inte tillräckligt starka kort för denna giv.

Mot slutet blev det lite att gå runt och dra för att komma hem nån gång och när jag låg i spets och drog på sista halvvarvet kom Björn Gustafsson, Valhall, i en attack och jag ökade lite för att han inte skulle få så stor lucka. Ökningen gjorde dock att även jag fick lucka så jag tog tillfället och körde på lite extra och gick ikapp själv. Vi gick runt rätt bra och blev de första att komma i mål bakom utbrytargruppen på 10, givetvis fick jag i sedvanlig stil spurtspö och blev alltså 12:a och därmed avslutades iallafall säsongen med en miniutbrytning fram till mål.

Resultat

Svealands tempo, vad händer?

3 mils tempo på Svealandsmästerskapen idag. Benen kändes helt ok och pulsen svarade på ett bra sätt och jag kunde köra på en riktigt hög pulsnivå. Kändes som jag gjorde det mesta rätt. Detta till trots så gick det inte fort, alls.
Svealandsmästare blev Björn Stenebrink, fast snabbast för Colin Ray. Resultat: http://www4.idrottonline.se/ImageVault/Images/scope_0/id_285822/ImageVaultHandler.aspxDet är 3:e tempoloppet i rad där det känns bra men inte går bra. Väldigt frustrerande när det inte riktigt går att greppa vad problemet är. Känns rätt men saknas watt
Kanske får jag bara ge upp, inse fakta och köpa en dyr Pinarello, sätta på en resväske-stor sadelväska, tretti-elva spacers under stammen och 2 stycken 1liters flaskor. Dra på mig färgglada kläder från en tysk cykelguide-firma ackompanjerad med vadhöga svarta tubsockor från intersport och fylla bakfickorna med en hel klase bananer och några gel för att ta en kort tur till det lokala fiket för att sitta där en timme.

Prenumererar på näst sist

Avverkat kortbane-SM, en gren som jag inte har mycket till övers för egentligen. Dock skulle de övriga i Fredrikshofs elitlag köra och det var ett rejält arrangemang som dessutom skulle sändas i SVT, i sig en anledning som jag tror triggade många!
Startade loppet som en äkta nybörjare genom att inte alls få i foten i pedalen och få en 20 meters lucka till klungan direkt loppet startade. Därmed blev också de inledande varven oerhört kämpiga.Lyckades dock bita i och hittade min plats i klungan som näst sista man, en placering som jag höll mest hela loppet (vilket gör mig ganska lättfunnen på TV-sändningen) långt ifrån en ideal plats då det är oerhört kämpigt så långt bak i klungan på ett GP. Kraften var dock bara tillräcklig för att vara där, fanns inte det extra för att inta en bättre plats längre upp. En ond cirkel där det är för jobbigt att gå längre upp så man blir kvar på klungans jobbigaste plats.Ett rent under att man iallafall lyckades komma runt de som tappade klungan och med lite insikt så känner jag mig ändå rätt nöjd med att ha gått i mål i klungan, även om det slutade i en kass placering.Ska inte förstöra det och avslöja vinnaren för sändningen finns på SVT play: http://svtplay.se/v/2079762/sm-veckan/cykel_herrar_-_kortdistansFör den som ändå vill ha hela resultatlistan: http://www.skanecykel.se/userfiles/file/resultatsmkortbana2010.pdf

Trainer-DM och ett stycke idiot

Just varit iväg och slitit mig skakig och kört till mig en prologhals på en trainer då det varit DM på trainer på Stockholmsmässan i Älvsjö. Det var en 15 km's bana som skulle köras på Taxc virtual reality trainer. De hade valt att använda en väg in mot Petra och det var rätt roligt att man genast kände igen sig.

Blev ett oerhört bra träningspass med en pulsnivå som jag aldrig skulle ha pressat om jag bara hade tränat. Faktum är att jag hade en snittpuls som var högre än vad jag maxar på de allra flesta träningspass just nu, inkluderat korta intervaller. Pulsen var också högre än vad jag brukar hålla på tempolopp under säsongen. Jag hade dock en föraning om att detta skulle ske eftersom kroppen tycks bli chockad och lägga på några slag extra när den är ovan tävling.

Totalt sett är jag ganska nöjd och de 304 snittwatten får anses godkänt Att jag sedan fick ett psykbryt och pälsade på med 800 watt i en backe halvvägs in var kanske inte så smart, men kör man inte bäst får man försöka göra något annat sorts intryck. (Resultat)

Men apropå inte så smart, så verkar det som en svensk har bevisat sig som idiot ännu en gång då Niclas Axelsson tycks ha åkt dit på nytt. Har inte riktigt gillat hans comeback då han körde riktigt bra direkt och erkände att han dopat sig läääänge när han åkte dit förra gången, kändes inte riktigt rätt, och det tycks det alltså som det inte heller var.

Nu har jag ännu så länge bara lyckats hitta rapporten i svenska medier, som är väldigt förtjusta i att skrika doping så snart en cyklist snutit sig (sökt UCI och cyclingnews utan framgång) men det ser illa ut och om sant: Bort med Axelsson på livstid!

Moll till Dur

Inför linjeloppet på Svealands var jag så grymt osugen att jag allra helst ville äta min frukostbuffé och sedan åka hem. Troligen mycket på grund av att det hade kännts så dåligt på tempot dagen före.

Vi var dock många startande i Valhall så siktet var inställt på pallen och helst med flera. Därmed antog vi också en riktigt offensiv roll som lag och det var så grymt roligt att köra på det sättet. Jag förstår att Cykelcity gillar att tävla i Sverige som ofta har möjlighet att köra på det sättet.

Vi skickade iväg attacker hela tiden och så snart det blev inhämtat så stack en ny av oss iväg. Främst hade vi koll på tempovinnaren och Cykelcity-åkaren Tomas Löfgren och det hade även alla andra i klungan vilket gjorde att han fick jobba på nästan allt.

Sån åkning sporrar mig verkligen och det var roligt att attackera gång på gång. Tyvärr så kände jag att direkt själva attackstadiet var avklarat och man skulle börja mata på i jämnare rytm så var det riktigt ömt och tomt i benen, men huvudsaken var attacken så andra fick jobba.

När vi skulle in för sista varvning så kom jag helt perfekt med lite högre fart längs vänstersidan på nästan hela klungan och behövde inte ens riktigt attackera, bara fortsätta köra så fick jag lucka. Plötsligt var det inte heller någon som körde bakom. Jag var helt ensam och det fanns inget annat än att bara borra ner köra på med ca 3,5 mil till mål. Visste att ju längre jag kunde hålla mig därframme, desto bättre för oss i laget.

Satte hela tiden upp delmål i olika platser som jag ville hinna till innan jag blev upphunnen. Men kilometrarna och till och med milen började rulla utan att någon kom ikapp. Ett tag började jag till och med tro att det fanns en chans att det skulle hålla.

Med ca 8 km kvar till mål såg jag så ett par komma upp och till min stora lättnad och glädje var det Fredrik Albing från Valhall tillsammans med Borlänges Mikael Hägg. Gick in på rulle när de kom ikapp och tänkte "-Nu är det bara att försöka hjälpa till det sista som jag kan och sen hoppas att Fredrik kan avgöra detta"

Tog en förning in i backen upp mot Sollerö Kyrka och när jag gick undan kom Fredrik fram men Hägg orkade inte hålla hans rulle. Han försökte få fram mig men jag nästan skrattade åt honom och bara skakade på huvudet och skrek på Fredrik att köra på. Fredrik fick genast lucka och jag satt sedan hela vägen på rullen på Hägg och manade på Fredrik i radion.

När vi gick in i den 1,5km långa målbacken var klungan nära oss med Fredrik på väg mot säker soloseger så jag försökte mig på att sticka ifrån Hägg och se om jag kunde hålla klungan bakom mig. Hägg orkade inte svara men även mina ben var som stolpar gjutna i backen så vid 1km-skylten stormade klungan förbi mig.

Kämpade mig upp till målet och kunde glädjas åt en bra insats och att vi i Valhall lyckades bärga såväl 1;a som 3:e platsen. Snyggt, och shit så skoj det var!