Nordiska Master Mästerskapen

Landslagsuttagen både i tempo och linje till Nordiska mästerskapen som gick i Sandefjord i Norge på vad som såg ut att vara ganska platta och lättåkta banor på pappret, men som i verkligheten var rätt tuffa.

Tempo:
Banan började med en rätt rejäl utförskörning på ca 1,5km, som följaktligen även blev en hård avslutning uppför. Såg de äldre klasserna närmast vingla in över mållinjen i knapp styrfart så bestämde då att jag skulle ha kraft kvar dit.

Då jag var 4:a ifjol och 1:an och 3:an från dess saknades i startfältet var jag seedad som näst siste startande. Kul att vara seedad en gång, även om det hjälpte noll. Det var wattmässigt sämre tempoben än på SMACK-serien onsdagen inför vilket ju var dåligt tajmat. Som bonus på det lyckades jag dessutom köra för långt vid vändning. Hade rekat banan i bil före och enligt kartan skulle vi fram till en T-korsning för vändning. När jag närmade mig stod det en kona samt kommissarier ca 250-500m tidigare. Jag var helt inställd på T-korsningen så trodde att det bara var för att man skulle hålla sig på rätt sida vägen. När jag hörde de skrek och visslade bakom mig bromsade jag in och tittade bak men fattade ändå inte utan fortsatte en bit till, tills jag såg T-korsningen och såg att det inte fanns någon vändpunkt där. Då gick det upp ett ljus och jag vände, man är inte så smart när man kör tempo!

Efteråt hörde jag att man kortat banan eftersom den var något över 30km, HåHåJaJa, nu var det inget lopp som hade räckt till någon uppskjuten placering ens utan den fadäsen så det spelade i alla fall mindre roll, även om det var irriterande.

Linje:
Vi var 4 stycken i svenska landslaget i H30 (Jag, Erik Jedvik, Magnus Dannemyr och Anders Kvarnlöf) och insåg att antalet norrmän vi hade mot oss var långt fler och dessutom rätt starka, men vi ville ändå ge dem en rejäl kamp.

Det blev ett aktivt och ganska hårt lopp där utbrytningar och hårdkörningar avlöste varandra rätt så kontinuerligt. Vi lyckades hänga med på det mesta och satt också på rätt ställe (långt fram/först) genom de mer vitala banavsnitten, en 180º kurva in i den längsta backen samt ett smalt vägavsnitt med riktigt dålig asfalt.

Jag kände mig urusel i början och var rädd att få slita för att ens hänga med men på ett unikt sätt kändes det bara batter ju längre loppet gick och mot slutet kände jag mig rätt vass.

Tror det var vid ca 1½ varv kvar som 2 lyckades ta sig iväg. Efter dem stack 2 till i jakt. De 2 främsta fick en rätt rejäl lucka och det började se mörkt ut. Men vi ville ändå ge det en chans och försökte köra hårt för Anders, som var vår spurtare, i förhoppning om att ta in så många som möjligt. De två jagande tog vi in men trots en rejäl insats där vi både drog och försökte attackera fart i klungan så kom vi aldrig nära de 2 främsta.och fick nöja oss med en total 8:e plats. Långt ifrån vår målsättning på medalj men en bra insats där svenska landslagsfärgerna verkligen visades upp.

Vet inte hur många tändstickor jag brände i körningen sista varvet men helt klart är att landslagströjan gör att man ger allt som finns och lite till. När till och med en norsk klubbåkare säger "-bra kört" efteråt känns det som ett bra kvitto på en rejäl insats.