Oväntat på Stockholmscupen Falkentempot

Den gamla ECI-milen, numera omdöpt till Falkentempot och ingående i Stockholmscupen stod på schemat igår.

Trevligt att återigen ha närma till träningstävlingen och jag kan rätt väl detta korta och trevliga lopp på en lite utmanande bana, upplägget jämfört med helgens tempo i Värnamo blir ju totalt annorlunda.

Loppet som kändes som ett Aprilskämt

Smygstartat säsongen lite med att köra första träningstävlngen i SMACKserien, 12 km tempo den 1:a April och allt kändes det som ett Aprilskämt!

Ny rolig tävlingsform, Sofia Hillclimb

Foto: Andreas Nyström, mer här

CK Cresendo Velo, eller framförallt Göran Olsson anordnade en liten träningstävling vid Sofia Kyrka i ett, åtminstonde för mig, nytt tävlingsformat, utslagsheat a'la skidsprint.

Banan var bara 800m lång men blev brantare och brantare hela vägen till mållinjen och maxade på ca 15%. Vi körde i heat om 4st där de 2 första gick vidare

Kändes inte riktigt som det skulle bli min specialförmåga som skulle testas när det var så korta intensiva intervaller på gång. Men eftersom man skulle köra flera heat så blev fokus på att ta sig vidare med så lite ansträngning som möjligt och bara spara. Alltså fick man komma in lite i heatet och fick små mikrointervaller i intervallen för att se till att hålla sig på rätt plats.

Hade lite tur med grupperingarna då vi blev 5 i första heatet och då fick 3 gå vidare. Säkrade lite och höll 2:a platsen genom sista brantaste delen utifall det skulle bli något missförstånd om hur många som skulle gå vidare.

I heat 2 hade jag återigen tur då vi bara blev 3 och då tillät man 2 att gå vidare. Höll lite fart när vi gick in slutdelen och då var det en som tappade, skönt. Då var det säkert och bara att slå av.

Nästa heat var semifinal och blev mitt snabbaste för dagen, mest för att vi krigade lite om positioneringen inledningsvis. Vi var nog fler som hade samma tankar om position till inledning i den riktiga backen. Vågade inte riktigt ta det så lugnt som jag borde i slutet och var onödigt långt före 3:an och 4:an, men ändå rätt lättad att därmed vara i final.

I finalen var det Joel Håland, Damian Herbert, Fredrik Almgren och jag. Lite mer avvaktande start och jag var förvånad att jag ändå tilläts vara längst fram utan större stridighet. In i sista branten var det en fin serpentinsväng och det var där det blev lite fajt och avgjordes. Blev omkörd på innern av både Joel och Damian och lyckades sedan inte riktigt återta det. Det var tajt mellan mig och Damian om andraplatsen men jag hann inte riktigt ikapp och

 Joel var klart före oss båda.

Ett roligt och alldeles lagom avslappnat arrangemang, tack var upplägget krväs varken tidtagarur eller mål-kamera eller -listor vilket gjorde det hela enkelt. Göran hoppades arrangemanget skall kunna återkomma några gånger under sommaren och då hoppas jag kunna vara med igen!

TTtävlingspremiär, SMACK

Första gången på allvar på min Slice RS igår. Glädjande att bikefitinställningen faktiskt kändes mer naturlig ute på vägen än inne på trainern. Tycker att det normala annars varit tvärtom, man har kännt sig väldigt rätt inställd när man suttit på trainern för att sedan komma ut och inte riktigt hitta rätt.

Blev en sen limmning av tubdäck på mitt Hed H3 kvällen före för att ha det redo. Visade sig vara helt i onödan för det var vindar jämförbara med draget från ett jumbojet vid starten. Alla satte på de lägsta framhjul man hade med (väldigt glad att jag tog med mitt 60mm hjul) och det verkade som vissa också valde bort diskhjulet. Själv tycker jag inte det har sån förödande påverkan på kantvindskänsligheten.

Övervägande medvind ut så det var en fröjd till vändpunkt. Lite svängar som skapade sidvindspartier där det gällde att hålla i sig och styra upp för lite kantvindssegling men inga kastvindarna så det gick bra bara man vågade ligga på. Hur slitigt och trassligt det än må vara med installation och inställning av integrerade aerobromsar så fungerade de ändå bra vid vändpunkten, till den grad att de nöp så jag nästan stod stilla vid vändkonan. Något som berodde på bromsklossarna som måste bytas till carbonspecifika.

Hemvägen blev såklart slitigare men jag intalade mig att det var i motvinden jag kunde tjäna mer på den nya mer slickade aeroprofilen på cykeln.

Ett väl godkänt första skarpa test av tempocykeln och skönt att tempoåkningen inte var så lidande som det har kännts senaste tiden. Att få känna på rejält med vind var säkert också bra som förberedelse inför kommande veterancupstempo i Örestad där det inte finns mycket som bromsar hela Kattegatts vindvrede.

Grepptejp och SMACK

Snubblade över lite grepptejp sist jag var på biltema och tänkte att det kan vara värt en rulle för att slippa se ut som Contador eller Kreuziger. De må vara mycket snabbare än mig även med den stilen (förmodligen även cyklandes i flipp-flopps) men det ser inte alls bra eller effektivt ut.

Ett par test säger mig att tejpen tar hårt på byxorna, som blir alldeles noppriga, men tillåter en position hängandes långt ute på sadelspetsen.

Hur pass snabbt den sliter ner byxorna får avgöra om den blir kvar eller inte. Ska även testa lite på styret istället för linda, så snart jag har skitat ner den jag nyss lindat på, vilket brukar gå fort.

Fick chansen att testa det skarpt igår när det var premiär i SMACK-serien. Lite surt att den tidigare vårkänslan byttes ut i äkta midsommarväder med regn och 6º just den dagen jag skulle byta bort källarpassen mot utekörning, men det var bara att köra och se glad ut. Eller, tja, så glad man nu ser ut när man raspar halsen och vänder ut och in på lungorna i ett tempolopp.

Genomköraren fungerade iallafall bra och jag körde på en bättre tid än senast på den banan, för 2 år sen, gott så! Dessutom väldigt skönt att ha lite tävlingspreimär i mindre skala, när det dessutom är tempo så slipper man nerver. På det sättet hinner man vänja sig lite vid tävlingsanspänningen innan det är dags på allvar på Östgötaloppet.

Sänkt, det BORDE ju gå fortare då

Vilket vanedjur man är. Körde SMACK-serien och var där i så god tid att jag hann ta ett varv på banan innan det ens var dags för anmälan. Vid anmälan visade det sig dock att vi inte skulle använda den banan, ett pågående vägarbete stoppade möjligheten. Blev sur som en citron över det trots att det ändå var en riktigt fin bana de hade hittat som ersättare. Får skylla min irritation på att en av grejorna med SMACK är att man kan jämföra sina tider år från år, och det blev nu inte möjligt.

Nåväl, tack vare att jag var ute i så god tid så hann jag testa den nya banan också så det var ingen fara på taket, även om jag vände för tidigt vid banbesiktningen och därmed inte hade sett de sista kilometrarna till vändpunkten.

Kändes som jag fick till körning rätt bra men det går helt enkelt inte så fort som jag hoppas på och som det har gjort tidigare. Tog bort en av mina spacers under styret för drygt 3 veckor sedan och även om det ändå känns bra och obehindrat och innebär att jag kommer ner lite lägre så tycks det som att det gör att jag kör sämre.

Har upplevt detta tidigare också; då jag sänkt styret och det känts som jag kört likadant men ändå varit saktare. Så det tycks inte vara en slump utan ett bekräftat faktum, jag har en minimumhöjd som jag måste hålla mig över, nu ska spacern tillbaks!

Oväntad seger

Det var med krispiga smärtsamma ben som det var dags för tempo vid Odensala, på min favoritbana.

Var så smärtsamt i benen att jag var sugen på att sluta trampa och bara spinna lätt tillbaks till bilen och åka hem. Och det var ändå bara under uppvärmningen. Men jag var ändå inriktad på att försöka slå mitt pers på banan så det var bara att starta och göra det hårt. Pulsmätaren hade dött så jag fick försöka köra på känsla och eftersom känslan i benen var bara dålig så bestämde jag mig för att inte lyssna på känslan i dem alls, utan bara på andningen.

När jag började närma mig mål sneglade jag på min klocka och såg att det skulle bli svårt med något pers, men gav ända allt för att försöka. När jag stoppade klockan efter mållinjen var det med 40 sek sämre än jag tänkt mig. Trampade ur några minuter och drog sedan direkt hem utan eftersnack, besviken och lite sur.

När jag senare var hemma och började titta efter lite mer så visade det sig att det inte alls var så dåligt. Faktum var att jag hade tänkt fel på vilken minut jag skulle in på och jag hade kört på pers, med nästan en ½ minut! Som grädde på moset visade det sig också vara den bästa tiden, SMACK-vinst, rätt härligt faktiskt!

Tröskel-Smack

Ny träningstävling i SMACK-serien igår och denna gång var det dags för GP. Tar man en titt på min pulskurva så skulle det likväl kunnat vara ett av SMACK's mer ordinarie tempolopp.

När det är träningstävling är det allt som oftast offensiv körning som gäller, är ju ändå där för träningen. Hade lovat mig själv att ta det lugnt på första varvet för att komma in i rytmen, vilket jag lyckades med även om jag fick bita mig i tungan ett par gånger. På andra varvet började jag gå med i några attacker och på 3:e varvet skarvade jag när jag precis kommit ikapp en liten utbrytargrupp.

Vart solo och började lite försiktigt då jag inte ville gå hårt ensam, utan hellre invänta någon mer att köra med. Fick dock ändå lite avstånd så det var bara att inta tempoläge och köra. Efter några solo-varv fick jag kortvarigt sällskap av Preben, en av Hovets ungdomar. Kort därefter kom Simon och Erik Kullgren (Vallentuna) ikapp och vi var en bra grupp som kunde samarbeta och hålla klungan bakom oss.

Tyvärr sjönk min sadel 4cm efter ett par slag över en vägskarv så jag kände mig som jag satt på en barncykel. Var dock bara ca 10min kvar så jag bestämde att det bara var att slutföra, blev att stå så mycket som möjligt. Dock tyvärr omöjligt att sitta och trampa ur något ur benen.

Eftersom Simon också är den bättre spurtaren bestämde vi att jag skulle möra upp Kullgren med lite attacker i slutet och Simon skulle sköta spurten för en snygg avslutning. Hur det gick kan man se med Simons egna ord på Hovets elitblogg.

Fick ett bra lopp i benen och en ganska positiv känsla inför Östgöta och dessutom tände det tävlingslustan lite extra så nu ska jag ta det lugnt och hoppas att det känns ytterligare något bättre på Söndag.

Chansade med SMACK

Foto: Daniel Osterman

Direkt efter Svanesund blev det vila för att försöka råda bot på den förkylning som blev värre och värre fram till och med tisdag. På onsdag kändes det dock som det hadebörjat vända litegrann så jag tog en chansning och tog med cykeln till jobbet för att kunna köra sista deltävlingen i SMACK i Lindholmen. Lite utav en chansning då jag egentligen borde säkra tillfrisknande tills Svealandsmästerskapen i Ockelbo till helgen. Men en bra, hård genomkörare kändes lockande.

Det blev ett lopp med mycket snytningar och eftersom jag börjar lära mig hur pulsen reagerar efter vila så var det också en hög snittpuls. Pulsen har alltid en förmåga att bli extra hög när jag vilat några dagar och förkylningen påverkade säkert också. Men nu visste jag om det och fegade därför inte för att hålla mig kvar på något högre puls under loppet. Intalade istället mig själv att jag hade mycket kvar att gå på eftersom jag vissa gånger har sett högre pulsnivåer på mig själv (främst på Storsjön runt, direkt efter 1 veckas vila)

Kändes återigen som ett bra lopp under loppets gång, men tyckte inte riktigt det var så bra i efterhand. Kör så hårt som jag bör/kan men benen ger inte watt nog, typ
http://www.smack.cc/smackweb/smackserien2010

Jag klarade i alla fall, som det verkar, loppet utan bakslag och ska satsa på ett hårt pass ikväll också på det spinningpass jag ska hålla, för att sota ur kroppen lite och vänja sig vid höga ansträningsnivåer inför helgen. Måste satsa på det en gång istället för att bara ta det lugnt inför tävling, lite less på det just nu.

Efter Svealands är det bara för ett litet KM i tempo som jag tänker ta fram tävlingsinstinkten något mer i år. Ännu en säsong rinner mot sitt slut så det börjar närma sig tider för summering, nyfokusering och planerande, och alla dessa hemska svåra val.

Världens kortaste mil maxad igen

Det känns lite som om ECI-milen är ett förvånandsvärt viktigt event för en hel del stockholmscyklister, för att vara en tävlingsträning. Jag var inte den ende som hade varit där och testat och utvärderat i förväg och inte heller den ende som väldigt gärna ville sätta nytt personbästa. Kanske är det för att den funnits med ett tag och banan har alltid varit densamma, lätt att jämföra sig år till år.

Den snabbaste var föga förvånande Alexander Gingsjö, nått som däremot faktiskt förvånade lite var det nya banrekorder 9:31, rent sjukt snabbt!

Själv lyckades jag med mitt mål med personbästa trots at jag tyckte pulsen svarade dåligt på utvägen, en chans till hade varit härligt men nästa vecka är det semester i Hälsingland som gäller så jag får suga lite på den karamellen.

Vad det var för nytt personbästa är jag dock tyvärr inte riktigt säker på längre. När de satte upp min tid på plats så stod det 10:22,5, en tid som också stämmer ganska väl med vad min cykeldator säger. När resultatlistan kom ut på nätet så står det dock 10:25,3, inte är så stor skillnad men några sekunder som jag ändå vill ha på min sida, framförallt vill jag vara säker på vad mitt nya personbästa är!

13

Det var SMACK-tempo vid Lunda på schemat igår och redan när jag fick nummerlappen 13 så sa jag att jag kanske borde vända den upp och ner, för säkerhets skull. Vågade mig dock inte på det för de brukar ha lite svårt med tidtagningen ibland på SMACK-tempo, ville inte att de skulle blanda ihop mig med nr 31

Det hade kanske varit bäst att vända på nummerlappen ändå. För efter 13 minuters uppvärmning (jo, det är sant) så började det pysa ur framdäcket. Då hade jag också kört rakt ut bort från start och hade en hyffsad bit tillbaks och lite småbråttom till start.

Vände och täkte att jag får köra och hoppas på att jag klarar mig hyffsat att köra på fälgen. Hoppades hinna tillbaks i tid och att det skulle finnas någon som startade så sent att jag kunde låna ett framhjul medans jag körde, som jag sedan kunde lämna tillbaks innan den jag lånat av startade.

På hemvägen visade det sig att däcket höll luften rätt bra, var bara en minimal pysis, jag hann därför tillbaks i tid. Men tyvärr så var det inte tillräckligt många startande för att jag skulle ha en chans att vara tillbaks i tid att lämna tillbaks hjulet, trots att jag startade tidig och hur snabb jag änn hade varit.

Efter lite övervägande så startade jag ändå med mitt pyspunkade framhjul, tänkte att det får hålla om det håller och annars får jag ge upp och vända. Fungerade dock bra även med den begränsade luftmängd jag hade att tillgå. Blev lite extra försiktig genom en skymd kurva längs banan och vid vändpunkten så tog jag det riktigt försiktigt. Det blev inte bättre av att flaggvakten vid vändpunkten skrek "-Se upp, grus!" så jag gjorde en riktigt kass vändpunkt.

Men jag lyckades iallafall köra hela loppet och fick dessutom ett bra test utav hur det fungerade att köra med mina skrapsår och det var inga större bekymmer. Var stelt och gjorde lite ont under uppvärmningen och på urtrampet kändes det att man hade sträckt ut dem och svettats lite i dem, men under själva loppet kändes det inte alls. Då var det bara att jobba med den vanliga temposmärtan.

Tävlingspremiär, SMACK

Detta var troligen den kyligaste och vintrigaste tävlingspremiär jag någonsin gjort. Jag tävlade visserligen tidigare ifjol men det var fusk för då var det ett varmt och skönt linjelopp på Mallorca. Nu var det svensk tävling som gällde, tränigstävlingsserien SMACK-serien drog igång med ett 1-mils tempolopp.

Fältet var väldigt spritt i såväl förmåga som cyklar. Vissa hade valt att hålla fincykeln i garaget och det kördes på allt mellan pendlar-MTB och fullt utrustad tempocykel.

Själv är jag precis i processen att beställa ett par nya tubdäck till racer och tempocykel och har ett par träningsdäck på diskhjul/tempoframhjul så jag kunde likaväl använda de och köra fullt utrustad. Är det tävling så är det, heter det träningstävling så innebär det att tävlingsgrejorna ska köras in och testas

Trots att det bara var runt 3 grader och ett blött dimmtäcke så lyckades jag hålla värmen under uppvärmningen, någon som annars var ett orosmoment, att uppvärmningen mest skulle bli en avkylning. Min nya tempodräkt hade jag lämnat hemma eftersom den är så tajt att jag kan glömma att få plats med en varm underställströja under den. Som tur var hade jag en äldre modell där jag fick in såväl långärmad underställströja som en vanlig cykeltröja under. En vinterjacka över det under uppvärmningen samt lite rejält liniment så höll man värmen på ett bra sätt.

Loppet kändes sedan också riktigt bra. SMACK är bra tempolopp för psyket för det är sammanslagna klasser och därmed ofta folk som man kan jaga ikapp. Det var också riktigt roligt att tävla igen och få känna på lite adrenalin och endorfin och att få snacka lite skit efter.

10km kändes riktigt kort och det kändes som jag precis fått igång flytet när mållinjen närmade sig, skärpning på att kunna gå för fullt direkt krävs alltså! När jag åkte hem efter loppet började jag inse att jag tyckte att det hade känts riktigt bra under hela loppet, något som är ett säkert tecken (åtminstone för mig) på att man pressar sig för dåligt och kör för sakta på tempo, det måste vara mer mjölksyra och andnöd för att det ska gå riktigt fort.

Resultatet visade att jag hade tagit stryk av min elitgängs-klubbkompis Simon men i övrigt hållit undan för att säkra en 2:a plats. Redan nästa onsdag är det nytt försök att maxpressa och då är det ett par kilometer extra som gäller!

ECI revisited

Igår avverkades den andra ECI-milen, eller ECI-sjukilometaren som den egentligen borde heta!

Betydligt bättre väderförutsättningar denna gång men ändå samma storlek på startfältet, fast 58 deltagare måste ses som ett bra antal på denna sorts dyra träningstävling.

För egen del blev det ett bättre lopp denna gång och det är faktiskt skönt att kunna säga att jag gjorde lite strategiska misstag för det betyder att det finns mer att putsa på trots att det blev en personlig rekordtid.

Att stå upp på tempolopp har jag härmed konstaterat att det är reserverat för de riktigt branta backarna. De mer halvsega som finns på ECI där jag nu testade att stå får man bara högre puls och obehag i. Farten blev däremot inte det minsta högre av att stå.

Bättre bromklossar måste också ordnas till tempocykeln för nu försökte jag verkligen satsa på att bromsa sent vid vändpunkt men märkte då bara att bromsarna inte tog (på så sätt som man är van från racer med carbonfälg och Swissstop) och jag åkte lite långt förbi vändkonan. För att komma runt nångång lutade jag då ner cykeln så att det kändes som om jag höll på och tippa och fick korrigera upp. En allmänt taskig vändning helt enkelt. Bromsar kan vara viktigt på en tempocykel också!?

Nu sitter jag och försöker kurera en liten miniförkylning och hoppas vara snabb tills det blir Bålsta tempo (ger mig återigen in i Veterancupscirkusen och lattjar i sportklassen) samt Elit-cups linje i Falköping i helgen

Resultat från ECI

En riktigt nervös mes

Igår var det dags för en liten träningstävling i ESDUU och hur tänker Peter? Jo jag är så nervös och omotiverad för att börja köra i elit igen att jag håller på gå upp i limningen, för en 30mins träningstävling!?!?!

Hade stora problem hela arbetsdagen med att få mig själv att vilja åka ut till Vallentuna för att köra. Enorm mjölksyra, puls i halsen och avhängning kändes utlovat och inte det minsta lockande.

Var nära att jag använde kvällskylan som argument för att banga ur men istället lyckades jag motivera mig med hjälp av en sjukligt god brownie som fick mig på gott humör. Helt sjukt att jag ska behöva spänna mig och ladda så pass för en liten träningstävling!

Hoppas dock på att ag ska kunna slappna av mer inför nästa drabbning (som blir Östgötaloppet på Lördag) eftersom loppet kändes väldigt bra och den befarade avhängningen var inte alls hotande, faktum är att jag höll mig mycket på andra sidan klungan. Härligt att kunna vara med och köra offensivt och i attack-mode även när det står elit på startlistan.

Resultatlistan är inte uppdaterad ännu men det tycks som om den kommer finnas på denna länk: http://www.stockholmcf.se/esduu_resultat/esduu_2009_resultat.pdf