Ystad tempo och Linje

I brist på tävlingar så la jag till veterancupsloppen i Ystad i programmet. Även om resan är tjatigt lång så kan det vara bra inför mästerskapen. Var också sugen på försöka övertyga frun om Ystads attraktion.

Turistsightseeing med Ales stenar

Tyvärr sprack den lömska planen då hennes häst blev skadad precis innan, men jag själv blev ännu mer förtjust i Ystad, trots att jag inte riktigt fick revansch på tävlingarna.

Först hade jag tänkt revanschera mig på tempobanan genom att inte spränga mig uppför den långsega backen i början, det gick sådär. Jag tog det visserligen lugnare i år och hade benen med mig en bit till, men det var inte lugnt nog så det blev ändå en dödskamp sista biten. När jag tog mig över sista krönet och inte såg mål, utan trodde att jag missbedömt och hade ett motlut kvar var det nära att jag klev av och sket i det hela. Som tur var fick jag då syn på målområdet och orkade släpa mig i mål.

Körningen räckte till en 3:e plats, en halv evighet till 1:an och 2:an och det hade jag förstått redan inför. Ganska nöjd även om jag fortfarande inte gjort ett riktigt bra lopp på den banan.

Nästa revansch jag hade att utkräva var för den totalt vidriga kramp jag åkte på vid Master-SM linje på samma bana året före. Den kopiösa värme som rådde vid start skrämde mig men försökte ladda på med vätska så gott det gick och planerade att börja försiktigt. Höll ögonen på när de mest vidrigt tempostarka åkarna gjorde försök och började efter drygt halva loppet ana att snart går den avgörande gruppen.

Stöter själv i inledningen på varv 4/5 mot slutet på den långsega backen. Får med mig 3st (2 från H40 och en extra H30, Anton Hult). H40-åkarna hjälper till att mata på ordentligt och snart har vi en fin lucka och jag vädrar succe. Anton står över mycket av jobbet och jag ser att det inte är spel utan snarast för att han går på rött, samtidigt vet jag att är han med till slutet så är han ändå en fara.

Sista varvet vet jag att jag borde köra på i backen för att steka eller bli av med Anton, men vågar inte då jag tycker mig ana att krampen inte är långt borta. Precis innan krönet lägger jag dock in en attack när han vägrar komma fram och dra. Han får kämpa för att täcka men det blev nog också dödsstöten för mina egna ben. Kantvindsrakan därpå blir sjukt smärtsam och när vi i slutet av den ser att en trio är påväg ikapp oss får jag lite panik samtidigt som jag är lite för trött för att kunna göra något mer.

En av H40-åkarna, Stefan Lindgren, attackerar precis innan trion kommer ikapp (med kanske 3-4km kvar till mål). Där hade det givetvis varit gyllene att följa med, men i det läget var jag bara glad att den andre H40-åkaren får göra allt jobb så jag kan vila lite. Granskar istället trion som kommer ikapp och ser att det bara är en ny H30, dock tyvärr Anders Kvarnlöf som jag i detta läge är helt säker på att få spurtspö av.

Spurten dras igång av Anton med ca 500m kvar och när jag först försöker ställa mig för att svara nyper bägge baksida lår. Sätter mig ner och biter in på rulle. Men då drar Anders igång på riktigt för vinsten och själv måste jag istället sluta trampa och får se dem segla iväg, slutar på en ny 3:e plats.

Ingen revansch på linjeloppet heller alltså, kramp i år också. Även om den inte var lika tidig eller i närheten av lika allvarlig. Antar att jag har anledning att komma tillbaks för revansch igen, och tur det för jag gillar verkligen Ystad.