Tempomisär

Foto: Henrik Bergstedt

Funderat och analyserat tillräckligt länge för att kunna säga något om helgens usla tempolopp nu, bloggen är ju i stort behov av en uppdatering såhär en månad sen sist också!

Inte alls lika blåsigt som ifjol på lördagens SMACK-tempo men bra mycket kallare, en kyla som gjorde det svårt att riktigt få upp värmen. Framförallt var det dåligt med trycket i benen och min tilltänkta nivå höll inte särskilt länge. Det blev sen en lång psykisk kamp där man fick se snittwatten konstant sjunka loppet igenom, bortsett möjligen från sista kilometern när jag lyckades slita upp det pyttelite. Det försök till något positivt att ta med sig var att jag bevisligen sitter aero då jag jämförelsevis med andra hade bra km/h för de watt jag lyckades få ut.

Kändes att det var i benen som det tog stopp, gjorde alldeles för ont på allt för många ställen för tidigt i loppet för att lyckas motstå och hålla tryck. Tyvärr så hjälper inte den vetskapen så mycket då det är dags för nytt tempolopp dagen efter, vad benen behöver är vila men kunde inte påverka det. Bara att försöka maximera förutsättningarna för återhämtning genom liniment och kompressions byxor.

Om det var kyligt på lördagen var det inget mot misärvädret på söndagens Hofvettempo. Snabba skiften i vädret då det ena sekunden var riktigt skönt i solen för att i nästa snöa / hagla. Många var rapporterna om helt stelfrusna fingrar och folk DNS'ade, DNF'ade eller körde oväntat höga tider. Eftersom jag hade funktionärsuppgifter före var jag på plats tidigt och hade gott om tid att gruva mig över att behöva byta om till tempodräkt. Slutade med att jag körde med benvärmare och en långärmad cykeltröja under tempodräkten. Hur bylsigt klädd jag var spelade dock ingen roll då återhämtningen från gårdagen var noll eller möjligen till och med negativ.

Starten på ett tempolopp brukar normalt vara "bekväm" då man håller igen för att hitta in nivån. Här kändes det som jag kom direkt från målgång på föregående tempolopp och drog igång på nytt. Trots lägre ambitioner än föregående dag, som snabbt korrigerades nedåt efter känslan i starten, fick jag återigen se snittwatten konstant sjunka hela loppet. Psykbryt!

Det "lustiga" (inte alls särskilt lustigt egentligen) är att trots att jag låg långt under min tröskeleffekt så gjorde det så vansinnigt ont i benen efteråt, som om jag verkligen hade gått på max och lite till.

Kan inte tolka det annorlunda än att jag nu måste ta lite lugn träning ett tag och låta benen återhämta sig. Hoppas mycket på att få nyttja det underbara begreppet "vila sig i form" och bara kunna ta det lugnt och se watten som genom magi återkomma. Lite efterforskning i gamla träningsdata visar att jag brukar ha en liknande svacka årligen, men den var lite djupare nu, och mycket tidigare på året. När den också kom en helg med dåliga fartförutsättningar så blev resultatet mer slående och deprimerande. Bara att hoppas att revanschen också bli ovanligt slående!