Då är 3 dagar i Svanesund återigen genomförda, ett lopp som jag kört i många år men sällan klarat mig undan regn och stormvindar på. I år var dock ett lysande undantag, blev aldrig mer än hotande moln och ett par droppar under uppvärmning till prolog samt tempo, strålande!
Årets upplaga fullkomligt kryllade av norskar och ungefär ½ elitklungan var norsk. Duktiga norskar visade det sig också då framförallt Team Ringrike hade starka åkare med som gjorde det hårt och som abonnerade på de högre placeringarna i resultatlistan.
Prologen på Svanesund är extra kort och extra vidrig eftersom det är en backprolog. Även om jag tycker mig i övrigt ha utvecklats från år till år så har jag på denna prolog kört sämre för varje år. Därför hade jag nu lagt in ett par pass extra med backträning i Tullinge där jag höll särskild koll på wattmätaren för att se vilken sorts pace-teknik som gick fortast för mig. Upptäckte att trots att det bara handlar om ca 2 minuter så lönade det sig att hålla igen något i början och få en något jämnare wattkurva, jämfört med att pressa max från start och försöka stå ut så länge som möjligt. En annan fördel som detta förde med sig var att trots att det gick fortare var det inte lika oerhört plågsamt eftersom jag inte fick den där totala mjölksyrechocken innan jag ens var iväg från startblocket.
Dagen efter var det dags för GP och tempo. Insåg att det bara var mitt tredje GP för året och det finns en anledning att jag undvikit dem under säsongen. Avhängd och varvad blev resultatet efter att ha hållt till för långt bak i klungan. Mer peppad för tempot och det är en rätt rolig och omväxlande tempobana. Trots att jag bara provat att köra på watt en enda gång på tempolopp så saknade jag redan den möjligheten och insåg redan innan vändpunkt att det hade varit en lite för hård start. Kan dock ändå inte vara missnöjd så länge jag kör bättre än tidigare år, även om det inte räcker särskilt långt i elitklass tempolopp.
På söndag avrundas det hela med linjeloppet och här var det offensiv och hård körning, klungan splittrades upp i små grupper som återsamlades och återigen sönderfördelades ett antal gånger. I början gick det så pass hårt och jag hade det så jobbigt att jag tappade lusten att vara tävlingsinriktad, blev mer utav att haka sig kvar än att försöka sig på något. Ungefär halvvägs in i loppet så hamnade jag dock i vad som kom att bli huvudklungan men närmast kan kallas gruppetto och där var tempot så lugnt och fint att jag tänkte att jag går med runt bara för att slippa ännu ett fult och hemskt DNF i listan. Kom i mål långt efter norske segraren men då halva klungan klivit av kändes det ändå rätt skönt att ha trampat hela vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar