Pass man minns

Ett normalt cykel-år kör jag uppskattningsvis någonstans runt 250-300 pass, det har jag hållit på med i 14 år nu. Många av dessa är naturligtvis trainerpass i garaget, spinningpass eller vanliga träningspass som inte utmärker sig från varandra det minsta lilla. Sedan är det också många pass som man kan påminna sig om man tänker efter, eller blir påmind av bara att köra på samma väg. Därpå finns pass som var speciella men helt enkelt inte hade ”Det!”

Men det finns ett antal pass som man inte bara kan påminna sig om, utan som bara finns där permanent tatuerade i hjärnan. Som man kan återfå både känslan, omgivningarna och upplägget utav helt utan yttre intryck och påminnelser. Episka turer av en eller annan anledning.

Den absolut starkaste av dem för mig är en MTB XC Cup-final i Norrlandsporten, som då var min hemmaklubb. Man brukar ju säga att ”pain is temporary” men det passet åskådliggör fortfarande total utmattning för mig, även om det är 13 år sedan. Det var då jag var tvungen att stå och återhämta mig innan jag kunde åka vidare NEDÅT, efter att ha GÅTT med cykeln uppför backen. Det var då jag vägrade fortsätta på en drygt 2,5 km lång slinga trots att det kunde ge mig topp-5 och vinstpengar (något jag aldrig upplevt vid den tiden, men var få startande och alla bakom mig hade brutit) Det var då jag låg på backen och försöka återhämta mig efter att ha brutit och i matnöd bad om att få ta den där grillkorven som de inte kunde sälja för den rullat ner på backen.

Vill gärna tro att La Marmotte i år kommer att bli en lika stark minnesbild, eftersom den också kan stämplas som väldigt episk. Otroliga omgivningar, speciella händelser och en betydande trötthet. Men jag tycker det är lite för nyligen för att avgöra ännu. Dock är jag redan tveksam, dels för att jag tänkt köra det igen och då riskerar att skapa fler minnesbilder som kan blandas upp. Men framförallt för att jag redan nu lyckats förtränga mycket utav hur jobbigt jag hade det.

Funderar lite på om kroppen genom åren har lärt sig att hantera smärta och utmattning på ett sätt så att man kan gräva djupare man ändå glömma snabbare. Har nog egentligen gjort mer slarvsylta av kroppen på senare tid än den där dagen i Norrlandsporten, men hanterar smärtan och återhämtningen med mer vana nu. Eller är det så illa att jag på alla dessa år inte kunnat ta i så ordentligt som i Norrlandsporten?