Besegra sig själv

Jag har tidigare nämnt att känslan inför ett pass oftast är en rätt dålig indikation på hur passet egentligen kommer att gå. Gårdagen var ett tydligt tecken på det.

Total apati hela dagen, verkligen inte sugen på någonting. Trött så jag inte trodde det var sant när klockan ringde på morgonen, och det höll i sig hela dagen. Ben som gnolvärkte mest hela tiden, så all förflyttning på jobbet skedde med hiss.

Trots detta så kan man komma hem, äta lite kladdkaka och en iskaffe till slutet på Katalonien runt och sen släpa sig ner i källaren. Där man slår till och kör ett hårt Sufferfest pass som går riktigt bra!

Det kräver mycket av skallen för att väl komma så långt att man sitter på cykeln, och om man pratar om att man har sin uppsättning med ett antal tändstickor att bränna under en cykeltävling, så är det lite detsamma med psyket sett under en försäsong.

Men när man sitter och kör och första intervallen är igång och man känner att det rullar på fint, så vänder psykspelet snabbt! Det är också just här wattmätaren blir så strålande. Utan den som återmatade att det går bra och som piskar att köra de nivåer man tänkt sig så hade det blivit ett bortkastat pass igår.