Säsongens lista

Den här säsongen känns enormt slut nu, eftersom jag vägrar springa runt med cykeln på axeln på leriga gräsmattor! Därför är det dags för listan:

 

Säsongens formtopp: På Falkenloppet var det lätt att köra hårt. Med föregående års lyckade utbrytningar i bakhuvudet gjordes rejält med misslyckade utbrytningsförsök. Benen höll också i sig till Giro De Kind helgen därpå, där försöken också blev mer lyckade.

 

Säsongens formsvacka: Tänker spontant NVM tempo, men när jag tänker närmare på det (hur närma man nu vill tänka på när man var dålig) var jag nog ännu sämre på Söderhamns Tempo. Hade en period i Augusti där benen sa upp bekantskapen efter 10 minuters hårdkörning.

 

Säsongens misärväder: Hela denna sommar var dålig och Örestadsloppet erbjöd ett riktigt kallt skitväder men ännu sämre var det på Luma GP, hade bara tur att vi inte skulle hålla på så länge då. Den värsta GP-banan med det värsta vädret gjorde att jag blev omkörd i kurvorna av en tant med rullator, hon hade det ju ändå stabilt med 4 hjul och 2 ben!

 

Säsongens upplevelse: Ganska självklart redan innan jag ens hade kört loppet: La Marmotte. Blev en upplevelse både i natur, omgivningar, backar, trötthet, kramp och fotsmärta. Klart jag kommer göra om det, vem är med 2014?

 

Säsongens frustration: Att ha bra ben på Falkenloppet och minnen och drömmar om hållbara utbrytningar men få kämpa mot en klungspurtsvillig klunga gjorde att jag mot slutet svor högt när försök på försök blev inhämtat av kollektivet.

 

Säsongens oavsiktliga genidrag: Att attackera från start på Örestadsloppet var inte för att hålla mig varm. Men medan jag hade det "varmt och trevligt" för mig själv så var det kallare än i en frys på istiden i klungan.

 

Säsongens kollektiva beteende: En hel klunga med stelfrusna män står tätt och skakar i synk och försöker småskratta över situationen i en ångande varm dusch efter att ha blivit förvandlad till isbitar med organ på Örestadsloppet.

 

Säsongens tempoposition: Andra steget på prispallen. Blev många ”first loser” i år och ständigt var det Per Wajkert som jag inte rådde på. På min favorittempobana i Odensala (SMACK) var det tajt, men det krävdes ett kort backtempo för att vågen skulle tippa åt mitt håll. Säger som alla alltid gör, nästa år: Då!

 

Säsongens dropp-off: Efter ekerbrott samt punktering på säsongsavslutande Anundsloppet så var jag så tävlingssugen och på tårna att jag desperat letade alla sorts möjliga tävlingsstarter från VM i Valkenburg till byamästerskap i luffarschack för att få avsluta snyggare. När jag efter ett par dagar insåg att det inte fanns några nya mål krävdes det all positiv energi den bäste skrattcoach kan uppbringa för att ens köra mer än 20min på en rulltur.

 

Säsongens utbrytning: På Giro de Kind’s linje var vi 4 tempostarka som kom loss halvvägs in på första varvet för 9 mils utbrytning i ett ständigt förvärrande väder. Ett riktigt bra samarbete gjorde att vi inte bara fick lucka utan även körde ikapp elitklungan och hamnade i spets på den, eftersom vi ville hålla luckan bakåt maximal.

 

Säsongens tävling: Även om jag erkänner jäv i frågan säger jag Giro de Kind. Roliga banor med bra vägar och en väl fungerande organisation. Hade kunnat bli Svanesunds tävlingar men oljegruset ifrån helvetet på både tempo och linjebanan förstörde det.