Östgötaattacken

Av någon anledning kändes det lite mer som en riktig tävling idag. Det fanns en stor klunga som man kunde kämpa om placeringar i och det gick att hitta in en rytm, den så välkända tävlingsrytmen.

Att vädergudarna äntligen var på bättre humör var såklart ingen nackdel heller. 2-siffrigt på termometern, lite antydan till sol och lite lagom med vindar, 60mm hjul var absolut inget problem.

När vi hade en par tre kilometer kvar til Borensberg på väg tillbaks fick jag för mig att det kunde vara trevligt och skönt att vara före klungan därigenom. I retrospekt en lite konstig idé men fick fint utrymme till en attack och var så förutsägbar att Peter Lindqvist, CK Norrtälje, satt tätt i rulle på mig. Inget jag hade något emot för han är en åkstark offensiv hårding.

Vi samarbetade bra och klungan hetsade inte så vi fick utrymme. Genom Borensberg och sen blev nästa delmål kortvarven. Längre tillbaks dit än vad jag mindes men det var bara att inse att nu hade man spelat ut sina kort så det var bara att delta. Vi höll precis till första målvarvning då vi fick sällskap av 5 till. De satt lite ny fart i utbrytningen och jag insåg att antingen skulle detta hålla eller så fick jag nöja mig med att sitta i svansen på klungan in, för nån kraft till spurt hade jag inte kvar.

Ett fortsatt bra arbete i gruppen men med 2,5 kortvarv kvar kom klungan ikapp och nätt 3,5 mil i utbrytning var över, liksom min dag som konkurrenskraftig. Även om det genast kändes lättsamt när vi åter satt i klungan hade jag psykiskt lagt ner, satt långt bak i klungan vid målspurten.

Lite oroad att en sådan utbrytning känns så pass men jag behövde den här helgen och det känns som den gjort nytta.