Vättern, 7:17

Målet var sub7 men det var en blåsig upplaga runt Vättern och det tillsammans med stressen över hur vi skulle hantera vinden var vad som sänkte oss. Mycket kant/motvind till Jönköping och redan vid första kontroll låg vi efter CTT's fjolårstid, som vi behövde vara 9 minuter snabbare än. Verkar som många hade det tufft för endast urstarka och imponerande hjärt-lungfonden gänget lyckades gå under 7 timmar.

Mellan Ödeshög och Gränna hade vi förmodligen rundans bästa flyt där alla gick med och det flöt oerhört stabilt och var riktigt härligt. Men direkt efter Gränna var det snabbt pissstopp och det kändes som vi tappade lite flyt, redan då tror jag många började känna att det behövde gå snabbt ner mot och genom Jönköping, där det blev lite ryckigt och hetsigt. Vad jag hört låg vi på dryga 39km/h i snitt i motvinden dit, ändå rätt bra för förhållandet men klart efter schema.

När vi vände upp efter Jönköping hoppades vi på en fin medvind som skulle hjälpa trycka upp oss till rätt snittfart igen men hade lite kant/med vilket gjorde det något tuffare. Tror vi blev lite för stressade att få upp tempot för rätt snart var vi bara runt 7st som gick runt där framme. Det gick undan och var roligt men det började snabbt kännas att vi få som orkade gå runt snabbt brände oss. In mot Hjo bestämde vi att försöka sänka tempot något för att få med fler runt, redan där började jag ana en uppgivenhet. Det var inte många nog som orkade gå med runt i den fart vi höll, och det gick ändå för sakta.

Efter 22,5 mil tog jag rejält slut. Benen var fortfarande med mig men jag mådde riktigt illa. Fick lägga mig i svansen i 2,5 mil och bara motvilligt försöka dricka och verkligen pressa ner dessa (vid det läget) hemska bars och gel för att vakna till igen. Backarna var i alla fall tacksamma återhämtningszoner eftersom vi skulle hålla igen uppför, personligen kan jag tycka vi håller igen för mycket när man får en lättsam vila så fort det går uppför, men det är jag.

När vi vände runt toppen på sjön återkom mina krafter snabbt och plötsligt. Funderar på om en svalkande motvind var vad som tog bort mitt illamående. Gick fram och började vara med och köra igen men mest bara för att, vi hade alla insett att det var kört vid det laget. Upp till Medevi gick det riktigt lugnt och därefter satt vi aldrig upp någon riktig fart igen. Ingen var intresserad när vi ändå missade både sub7 och CTT's fjolårstid på 7:08. Bara körde snyggt och lung tillbaks och in i mål i samlad trupp.

Vad som händer med Vättern för mig nu får bli en framtida fråga. Mellan 22,5 - 25 mil var jag helt säker på aldrig nånsin igen. Efter 25, när jag mådde bättre, insåg jag att tanken på sub7 kommer ligga kvar i mitt bakhuvud för framtiden. Nu vet jag att det kommer inte vara något jag gör om nästa år och inget som egentligen lockar på längre sikt heller, men om ett öppet mål dyker upp på radarn så får vi se vad som händer.